Girard – från Zin till Mt Veeder & Grieg

Har tidigare påpekat den för vinälskare tragiska utvecklingen i Sverige med sliskiga hittepå-appassimento och dito zinfandel, där de första namnet till trots inte behöver vara italienska och de sista inte amerikanska. Den som vill ha äkta vara måste dessvärre gå upp i pris, definitivt över 100 sek och mer sannolikt över 200 sek. Nu finns det å andra sidan inte så mycket att säga om att många konsumenter tycker om de där produkterna som är dagens Parador eller att producenter och importörer passar på att slå mynt där det går. För er som vill prova äkta äkta Zinfandel – menar med det dels Zinfandel från USA, dels sådan som inte sötats upp eller på annat vis anpassats efter skräpvinskonsumentens smakpreferenser – har jag tidigare rekommenderat det utmärkta sitta-utomhus-och-grilla-vinet Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek. Vill nu passa på att puffa för ett par andra viner från Girard.IMG_1024I Sverige finns redan i Systembolagets beställningssortiment Girard Chardonnay, nr 74963, 175 sek. Det här är vinet för dig som längtar efter en tämligen klassisk chard från Kalifornien, med hästsparkens kraft men utan överdrifter i form av vare sig det ena eller det andra: på hustypiskt vis har det skickliga gänget på Girard även här lyckats späcka flaskan full av kraft, pondus och upplevelse utan att gå över gränsen någonstans. Om Girards Old Vine Zinfandel är det perfekta utomhus-rödvinet är det här det perfekta utomhus-vitvinet – även när du grillar.IMG_1022

I vinets värld tar det ibland tid att få som man vill. Det gäller framförallt viner som är särskilt efterfrågade. Till de sistnämnda hör allt som kommer fån det unika läget och lilla AVA Mount Veeder. Efter att ha kombinerat tjat med att fint stå med mössan i hand i kön har importören äntligen fått sig en tilldelning av Girard Cabernet Sauvignon Mt Veeder. Låt vara bara ett tiotal lådor men icke desto mindre förty: tio lådor är tio lådor och handlar det om ett sådant här vin är det inte fy skam. Självklart kommer det kosta skjortan när det når Sverige (förmodligen Systembolagets beställningssortiment såvida inte SB bestämmer sig för att lägga fingrarna på godbiten och köper in den som ”exklusiv vara”), men, och det är viktigt, efter hårda förhandlingar lär priset i Sverige stanna under 500 sek (gissningsvis 499 sek…) trots att dollarn skjutit i höjden och att priset egentligen borde landa runt 650 sek. Lämplig julklapp till vinfreaken? Släpps sannolikt i början av hösten eller så (följ vinifierat och håll dig uppdaterad…). Bergamusik med stämningsfull bonus.IMG_1019

Test: Osvavlat vin som stått öppet sex månader & XTC

vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.IMG_0793

De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:IMG_0795

Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.IMG_0797

Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!Dom de Brescou skylt

Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.

Go West: amerikanska viner & Jimi Hendrix

För den som inte är inne i den svenska vinsvängen är det omöjligt att uppfatta hur omfattande denna är. De svenska vinskribenterna har kort sagt ett större utbud än de klarar av även om de arbetar övertid. Provningar, producentmöten, winemaker’s dinnerar och annat avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Skälet till detta är bland annat att många producenter satsar på att bearbeta marknaderna på plats och att importfirmorna å sin sida också måste ligga i. En viktig faktor är de evenemang som arrangeras av exportorgan och producent-sammanslutningar av olika slag, inte sällan i samarbete med landets ifråga ambassad. Igår, fredag, ordandes i Stockholm något som kallades Go West och föga överraskande för den som kan skilja väst från öst handlade det om viner från USA: Kalifornien, Oregon och Washington.bild

Enligt uppgift dök inte mindre än 700 vinintresserade svenskar upp och förgyllde utställarnas fredag med muntra tillrop, positiva kommentarer och intresserade frågor. I dessa tider då dollarn stärks i rasande takt varmed också jänkarvinerna blir allt dyrare är det viktigt för producenterna att få möta marknaden på det här viset och förklara varför det blir dyrare och kanske också visa nya årgångar och viner under utveckling och annat som kan öka uppmärksamheten för de här produkterna.bild

För de seriösa Zinfandel-producenterna var det också ett tillfälle att visa lite äkta vara och markera avståndet till de billiga skräp-zinfandlarna och inte minst de oäkta ful-zinfandlarna från Italien. Det förtjänar att än en gång påpekas att den som köper de där ”zinfandel”-vinerna runt eller under 100 kronor mycket väl kan göra det, men den bör vara medveten om vad för slags fulviner det handlar om: italiensk primitivo utstyrd i cowboydräkt och/eller druvor från högintensivt jordbruk som pimpats för att ha rätt färg, frukt och rondör. Tips på amerikanska viner med äkta druvuttryck och utan bimbokosmetika: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr; Girard Chardonnay, nr 74963, 175 kr; Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245,119 kr; Chateau Montelena Chardonnay, nr 71649, 325 kr; Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 325 kr; Robert Sinskey Pinot Noir, nr 78814, 299 kr; Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 299 kr; HFE, nr 70976, 199 kr; Hedges Limited Edition Malbec, nr 73061, 399 kr. Jimi Hendrix.Jimi hendrix2

Fyndtips, Champagne H.Blin & Cream

I Champagne arbetar producenterna i huvudsak med tre druvor. De lite noblare pinot noir och chardonnay samt den mindre fina pinot meunier. Twoson-kollegan har i åratal försökt få er utsände i de bubblande vasernas värld att gå igång på ren meunier. Något som icke låtit sig göras. Kort sagt är merparten av de rena meunier-vinerna i likhet med många andra varianter där enkel meunier ingår i receptet lika rustika och oeleganta som de är ointressanta i jämförelse med de sagolika viner Champagne-producenterna till och med i sina halvdana stunder är kapabla att klämma ur sig om de får hålla sig till chardonnay och pinot noir. Nu är det dock slut med det där enkla ställningstagande att pinot meunier är en skräpdruva som ofelbart resulterar i skräpviner.

Det främsta skälet till denna nedslående slutsats, att inte ens i Champagne är världen bara svart och vit, är Champagne H. Bliin. Ja, det är ett osedvanligt fånigt namn. Uttala det gärna på svenska, Hå Blin, eller på franska om ni vågar, Aasch Blääng. Oavsett vilket kommer ni att undra varför i hela fridens namn ni inte redan hade koll på den här utomordentliga producenten och hur den kan göra så eleganta meunier-viner.bild

Tja, här vilar inga hemligheter. H.Blin är stolt över att sätta meunier i främsta rummet och framförallt så anstränger sig producenten till det yttersta att göra något bra även av denna inte fantastiska druva. Kort sagt gäller det att ha råkoll på uttag, vingårdens balans, skördetillfället och vinifieringen. En ren nolldoserad meuiner är på ingående till Sverige (årgång 09) men lär inte vara här förrän kanske fram i höst. Missa inte den.

Men långt innan den där rena meunieren kommer slå er med häpnad kan ni redan nu fynda Champagne H. Blin Brut 2004, nr 77742, 381 kr (beställningsvara). Gör det. Och lägg firman på minnet. Bruten är en 50/50-blend på pinot meunier och chardonnay. Elegant, fräsch, läcker, klassisk.Cream Disraeli Years

Sist men inte minst, ett hett stalltips: den 20:e mars släpps 180 magnum-buteljer av Champagne H.Blin Brut 2002, nr 99563, 725 kr. I den mån vinskribenterna fått prova det här vinet före släppet – ett evenemang som Systembolaget håller i varför vinifierat inte vet huruvida vinet alls provas – kommer det att lyftas till skyarna och ta slut på nolltid. Det finns alltså anledning att hänga på låset avseende det vinet. Ni behöver inte tacka för tipset – det är precis så bra det ska vara att vara en trogen HR.

Cream.

Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand

Vin för de stundande högtiderna: Vitt

Nu är det vitt igen, nu är det vitt igen och det vita varar än till bubblet, för det var inte sant för det var inte sant för däremellan kommer det rosa. Ja, så där lustig och poetisk kan vinifierat vara när det står härliga till i hjärnkontoret. Nog av. Vitvinstips inför de stundandeApud Sariacum, skaldjur helgerna, en sextett som i första trion domineras av elegans och snökristallklar krispighet som kan hjälpa dig att få ner skaldjuren och i värsta fall fisken om sådan bjuds och i andra trion av punch och vänsterkrokar som till och med kan fälla en oxe för den som får huvudvärk bara genom att tänka rött och därför inte gör det och hellre dricker vitt till köttbiten, självklart också fina fisken till fina fisken: Trio med Krisp: 1. Krispkraft #9, Clotilde Davenne Chablis, nr 6307, pris 159 kr . 2. Krispman Krisper Krisperdrive, Apud Sariacum (Alain Raimbault), nr 78501, pris 175 kr. 3. La Krisptoma, Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett, nr 72449, 109 kr. Trio med Ingo: 4. Solar Plexus, Muga Blanco, nr 72877, 99 kr. 5. Uppercut, Girard Chardonnay, nr 74963, 169 kr 6. Vänsterkroken som fällde Floyd, Meursault (Pernot – Belicard), nr 78528, 375 kr.Trio me’ Bumba med låten med sångtexternas sångtext, den som säger allt som behöver sägas.

Dansant årgång & Saint Saëns

Har tidigare rapporterat om skördeförhållandena på merparten av gårdarna jag arbetar med. Kort sagt har mungiporna varit uppåt mest överallt, från Red Mountain via Languedoc till… nja, kanske har det inte varit lika enkelt i Bulgarien.Brescou press Vad gäller själva vinifieringsprocessen är 2014 rent anmärkningsvärd som årgång. Det har gått som en dans snart sagt överallt. Vanligtvis brukar en del tankar hänga sig och sluta jäsa, andra vägrar kicka igång den malolaktiska jäsningen, åter andra får för sig att bli volatila, för att nu nämna något av allt det som brukar kunna inträffa. Just återkommen från Domaine Brescou kan jag konstatera att samtliga viner inte bara jäst klart, såväl alkoholiskt som malolaktiskt, vi kunde till och med sätta ihop de olika blenden igår! I oktober. Smått sensationellt.Brescou blend Blir det bra då? På det hela taget är 2014 en mycket bra årgång, med läcker fräschör och ett oerhört tilltalande uttryck. Kommer bli ett nöje att sätta smaklökarna i de här godingarna vad det lider. Däremot är, såklart, inte allt perfekt. Framförallt är det carignan-druvorna som föralldel inte är dåliga men de kunde varit bättre. Carignan brukar bärgas sist, så också i år, vilket innebar att ett rejält regn hann emellan och resulterade i lätt utspädda druvor. Brescou matPå andra sidan utfallet kan vi konstatera att vi förmodligen gjort vår bästa syrah någonsin och att vårt nya ekfatslagrade chardonnay-vin med råge slår våra förväntningar. Lägg till detta att första skörden av den mourvèdre som planterades för några år sedan blev utmärkt så förstår ni att vi är nöjda. Camille Saint-Saëns bjuder upp till dans.

Skörden i Chablis & Clotilde Davenne

Har varit i Chablis och pratat skörd med Clotilde Davenne. Förra året var ett eländes elände både för henne och alla andra odlare i området. Det var inte så att skörden i sig var usel, men den var oerhört liten. Något som alltid pressar upp priserna och försätter efterfrågade producenter i den besvärliga situationen att de inte kan allokera vin till alla som vill ha. Som tur är för oss ibild Sverige är vårt land en prioriterad marknad för Clotilde. Det har gjort att vi fått de viner vi vill ha. Däremot har vi lika lite som någon annan kunnat undkomma prishöjningarna. Nu är inte dessa värre än att Clotildes mineralstinna och exakta viner fortsatt är synnerligen god kvalitet för pengen. Avgörande för framtiden och huruvida vi ska fortsätta få tillräckligt med vin och om prishöjningarna ska stanna av eller om priset rent av ska falla tillbaka lite är årets skörd. Till all lycka kan jag meddela att skörden i Chablis i år ser bra ut, både avseende kvaliteten och volymen och även de närmast kringliggande odlingarna, där Clotilde bland annat hämtar en del av druvorna till sin Bourgogne Blanc, uppvisar ett riktigt bra resultat med friska,bild perfekt mogna druvor i normal eller något mer än normal volym. Fick tillfälle att prova igenom merparten av hennes tankar med färdigjäst eller nästan färdigjäst vin. Även om den för hennes viner viktiga malolaktiska jäsningen återstår går det redan nu konstatera att allt ser mycket bra ut. Som vanligt oerhört rent, snyggt och precist. Exakt var allt landar kvalitetsmässigt går inte att säga med säkerhet förrän efter den malolaktiska jäsningen, men det ser helt klart mycket bra ut så här långt. Vi gläds både med Clotilde och de andra producenterna i Chablis! PS 17 oktober: svd clotilde

Osvavlade vitskriket – en delrapport, White & White Light

Igår delgav vinifierat, i vad som måste betecknas som en sensationell post, sina HR den häpnadsutvecklingen i det osvavlade rödtjutet under dess första åtta dagar som upphällt vin i ett glas. Samtidigt anade den sluge och möjligen aningen framfusiga HR:en att mer skulle komma, för hur är det då med det osvavlade vitskriket vs det svavlade? Jodå, som den minnesgranna kan dra sig till minnes tyckte Hustrun att det var lite Bourgogne över det osvavlade medan det svavlade smakade bäst. MerSvaveltest-e1410785373680 professionella bedömare, hm, pekade på en del frukt, en släng charkuterier, bra balans och hygglig fräschör tack vare koldixoiden i det osvavlade vinet, medan det svavlade uppvisade mer friskhet och frukt samtidigt som det upplevdes som mer koncentrerat och kraftfullt och på det hela taget kunde det vara en smaksak vad konsumenten föredrog. Exakt en vecka senare slogs så två nya glas upp av de öppnade flaskorna, som, vilket kan nämnas som en anekdot på resan från inläggets första bokstav till den sista, står intill varandra och myser på en hylla i kylskåpet, där de frotterar sig med äpplejuicer, mjölk, påssåser och annat som Hustrun eller er utsände (påssåsen) i livsmedelshandels ommärkta och yrselframkallande djungel släpat med sig hem. Nog av. Här är juryns resultat från andra kontrollstationen i långtidstestet av samma vin svavlat vs samma vin osvavlat: Den osvavlade versionen uppvisar precis som för en vecka sedan en mer gyllengul färg, en del frukt samtidigt som det upplevs som lite avslaget för dagen. Hustrun menade å sin sida att den här versionen var klart tysk och bjöd på enVitvinstest rejäl dos petroleum, vilket var helt i sin ordning. När vi nu ändå är inne på Hustruns upplevelser, framhöll hon avseende det svavlade vinet att det var en stor skillnad på detta och det osvavlade, bland annat hittade hon lite skumbanan i den svavlade versionen, mer precist svensk skumbanan, som är ljusare i färgen och mer fräsch i smaken än sina franska kusiner. Juryn i övrigt höll med om att det förelåg en viss skillnad på vinerna och att båda höll ihop på ett bra sätt och att Hustruns petroleum sannolikt, och sensationellt nog för den som är mindre insatte i den mystiska värld som finns just där vinet och svavlet möts i en entente som är mer eller mindre cordiale, kommer från svavlet. I den svavlade versionen hittade övriga juryn en större doft, dels med inslag av druvan (chardonnay), dels inslag av gula äpplen och gula plommon (gult går igen här, vilket den slipade HR:en redan noterat), och medan det här vinet uppvisar mer mognad i doft och smak (inte färg) upplevs det paradoxalt nog samtidigt som fräschare. Avslutningsvis försöker vi dra oss till minnes, visst är det vitvin som White Light handlar om? Och så lite Josh White för er som varit med ett tag eller har råkoll på gitarrhistorien.

Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan

Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog enDet osvavlade vinet oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.