Etikettarkiv: Gustaf Torstens

Derealiseringens tidevarv

Publicerat av
4

I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) –  eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

”The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.

Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Publicerat av
2

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Publicerat av
Svara

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Publicerat av
Svara

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

John Williams: Butcher’s Crossing

Publicerat av
Svara

När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.

Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.

Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).

Big Country.

Rasism, xenofobi, Matchen & annat & Marriages

Publicerat av
3

Förvånansvärt många har den senaste tiden påstått att den rasism och fascism som tydligt kan skönjas i dagens Sverige inte funnits där tidigare. ”Vem hade kunnat tro detta för tjugo år sedan?” frågade sig till och med någon i en uppmärksammad artikel nyligen. Vi var nu många, eller i alla fall fler än några stycken, som kunde tro det för tjugo år sedan, och för trettio år sedan och… Sveriges 1900-tal var till stor del ett rasbiologins sekel. Att tro att det inte fanns kvar rasism i ett land som så sent som i 1970-talets mitt slutade tvångskastrera folk är naivt och vittnar om liten kunskap om samhället sådant det var för tjugo och trettio år sedan. Snarare är det så att Sverige 2014 i grunden och paradoxalt nog är något mindre rasistiskt än det var 1974 eller 1984. Däremot är landet betydligt mer främlingsfientligt och framförallt ängsligt. Här en novell från 1982 (publicerad i kollageromanen ”Anakolut” 1986 och i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” 1997) . Gissa vad den egentligen handlar om? (texten nedan återges i original)

Matchen

Det var en söndag och jag tog som vanligt en promenad efter kronärtskockorna, smöret, steken, såsen, potatisen, gelén, ärtorna, morötterna, vinet, äpplepajen – som just den hör dagen blivit för bränd i kanterna och mer påminde om månens baksida än en kulinarisk anrättning -, vaniljsåsen, och den mintsmakande tandpetaren, hände det sig inte bättre än att min passage genom en liten park sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som egentligen inte alls var liten utan en hel skog; en med stadsmått mätt stor slätt samt en halv ö i huvudstaden: en yta motsvarande till exempel en mindre kommun eller rikets tredje största stads hela innerstad och dess närmaste omgivningar.

Ja, det var inget underligt med att min passage sammanföll med ett idrottsligt evenemang; det var ofta idrottsliga evenemang i den lilla parken som inte var så liten utan nästan lika stor som rikets tredje stad. Det underliga var att just den här dagen ställde jag mig att glo på de på planen agerande utövarna. De spelade fotboll. Ett kul spel, det vill säga: man spelar med en läderkula som bara får vidröras med fötterna. Utöver det här med att kulan bara får vidröras med fötterna tillkommer en massa olika onödiga och krångliga regler. Kvintessensen med spelet är att peta in kulan i ett nät upphängt på två pinnar.

Att alla dessa onödiga och krångliga regler efterlevs ser en speciell spelare, kallad domaren, till. Och allt det här är mycket intressant.

Såvitt jag vet är domaren en komplexfylld man – det är nästan uteslutande män som är domare, vilket jag återkommer till senare – som valt att bli domare istället för polis. Han är själv en urusel fotbollsspelare och förtryckt i hemmet.

Att det är så få kvinnor som är domare beror på att de antingen är bra fotbollsspelare, poliser eller gifta med en domare.

Spelarna – de som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet – är också lätta att förstå; de är allihop poliser som måste få avreagera och avvandalisera sig. Tänk er själva: de får springa och sparka så mycket de vill, svära och göra fula åtbörder åt domaren och sedan baktala densamme i pressen efter matchen.

Härav kommer det sig att publiken – det står alltid en skränande pöbel och tittar på poliserna som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet under den i hemmet tyranniserade domarens vakande ögon – i stort sett uteslutande består av järnrörsutrustade psykopater, skinnhuvuden, nazister, kvinnoprästmotståndare, engelsmän, revolutionärer, italienare, kommunister, frustrerade invandrare, desillusionerade smörcharmörer med dålig andedräkt, fönat hår och hängbuk och politiker; alla dessa samhällets utstötta.

Det förhåller sig nämligen så att sedan en spelare gjort fula åtbörder och missfirmat domaren blir han, spelaren, utvisad. När han blir utvisad får han lämna spelplanen och genast kommer en sportjournalist och intervjuar och eggar upp honom. Sportjournalisten är för övrigt en alkoholist på väg mellan torken och TV:s nöjesredaktion och han älskar att frossa i andras lycka eller olycka.

Sålunda tager han tillfället i akt och eggar upp spelaren som gjort fula åtbörder åt domaren och får honom, spelaren, till att skrika ut sitt hat inför landets församlade sportfans, som sitter hemma i vardagsrummet och tittar sig i Sportspegeln, spelar ölspelet, röker och spyr timmermanskorv och öl över spelplanen.

Hur som helst låter sig gärna personerna i publiken på plats vid sidan om fotbollsplanen eggas av spelaren med de fula åtbörderna och inte sällan händer det att ett skinnhuvud eller en politiker sliter fram ett järnrör eller en ny lag och dänger i huvudet på någon stackars desillusionerad smörcharmör eller rent av i skallen på domaren. Därefter drar de tillsammans ut på staden för att sparka sönder en eller annan tunnelbanestation, välta en buss, strypa en djurgårdare eller göra något annat kul.

När de gjort det är det dags för spelaren igen. Som den samvetsgranne minns är spelarna också poliser och sedan de svidat om går spelarna/poliserna i det förlorande laget till attack med sparkar, batonger, hästar, tårgas och vattenkanoner för att avreagera sig efter förlusten; att förlora är nämligen det värsta som kan hända en fotbollsspelare och då måste han avreagera sig.

Låt oss efter denna flyktiga beskrivning av spelet fotboll återgå till söndagseftermiddagens händelser. Jag passerade alltså en fotbollsplan med min av diverse maträtter uppsvällda buk, just som en match av det mindre formatet skulle ta sin början. Någon publik utöver mig själv fanns inte. Ja, det fanns inte ens tillräckligt många spelare i det ena laget och därför blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp och vara med i det laget som saknade en spelare.

– Javisst, svarade jag, men tänk om jag gör mål, vad skall sportjurnaliserna då skriva och säga? Att en okänd spelare rullat in kulan i det upphängda nätet?

De andra skrattade och trodde att jag drev med dem. Det gjorde jag inte.

Nåja, de andra övertygade mig om att det inte var något problem och vi satte igång. Jag spelade ytter. Det innebär att man håller sig ytterst på sin kant. Fast ibland skall man vara i mitten också, men bara ibland, för ibland ska man vara mitt emellan ytterst och mitten. Och ibland skall man vara högt upp om inte motståndarna anfaller för då skall man vara långt ner, för att åter vara högst upp när det egna laget har bollen – kulan.

Det är mycket svårt att spela ytter och egentligen behöver ett lag fler yttrar.

Det finns fler yttrar i ett lag, men de har en massa andra konstiga namn som inner, center, halvback, back, mittfältare, anfallare och försvarare och en ytter kallas libero och så finns fiskaren längst där bak förstås – han försöker hindra motståndarna från att skjuta kulan i nätet bakom honom. Allihop de här skulle kunna spela ytter om det inte vore för att de har en massa konstiga namn.

Jag spelade ytter i alla fall. En fascinerande uppgift. Det var väldigt enkelt ända tills kulan hamnade hos mig och en spelare i det andra laget försökte ta den från mig; flåsande och flämtande kom han bredbent skuttande mot mig med framskjuten underkäke och stint stirrande på kulan jag höll i famnen. Så gav han sig till att skrika:

– Ge hit bollen, din djävla fåntratt!

Jag gav honom en rak höger och han föll till marken med krossat näsben.

Jag menar: det är ju självklart; spelar man så spelar man och snackar inte en massa skit. Jag tog det i alla fall för självklart. Då kom den där typen som kallas domare – han som är toffelhjälte – springande med pulserande , uppblåsta kinder, ihärdigt blåsande och fräsande i sin lilla löjliga fula visselpipa. Jag skulle just trycka ner pipan i halsen på honom när mina lagkamrater – spelarna i mitt lag alltså – också kom sprigande och tog bollen från mig.

De pratade en massa sportsmanship och andra obegripligheter de låtsades tro på.

– Ursäkta mig, kamrater i laget, sade jag, men gäller det inte att peta in kulan i nätet mellan pinnarna.

– Jo, det är riktigt, svarade de.

– Nå, låt oss då göra det och inte stå här och snacka skit!

Så började vi spela igen; det vill säga alla utom han med det mosade näsbenet som gick till närmaste telefonkiosk för att ringa efter en sportjournalist.

Det dröjde inte länge förrän sportjournalisten var på plats och med honom en undan för undan allt större publik med järnrör, magsår och politiska dogmer. Jag, liksom kamraterna i laget, liksom kamraterna i det andra laget, liksom domaren, lät våra fötter sväva allt högre över jorden i takt med att publikmassan växte och jublet i takt med den.

Själv hade jag inte rört kulan igen när mitt lags center trampade snett och bröt vristen av sig mitt framför motståndarnas upphängda nät och fick bäras av planen. I och med det fick jag spela center, som är en ytter med en central roll mitt på planen längst fram vid motståndarnas upphängda nät.

Tämligen omgående kom min chans att göra något konstruktivt då jag nu fick ett utsökt tillfälle att komma i kroppskontakt med motståndarna framför deras eget mål – det upphängda nätet. Redan vid första anfallet fick mitt lag hörna, vilket innebar att vi alla ställde oss framför motståndarnas mål och väntade på att en kamrat skulle skjuta in kulan till oss.

När kulan – bollen – kom, kom den högt och med en väldig fart och en lång räkel ur motståndarlaget, som stod alldeles intill mig, tog sats för att hoppa upp pch nicka kulan – det innebär att man stångar kulan med pannan, det är tillåtet. Just som denne långe satsande räkel gjort avstamp och sänt iväg sin kropp uppåt, ihärdigt trotsande Newton, ställde jag mig på hans ena fot med den påföljden att han slet sönder sin lårbenshals och med svåra smärtor fick fraktas till närmaste akutmottagning.

Ingen förstod vad som hänt och jag kände mig mycket nöjd och väntade framför motståndarnas upphängda nät på nästa anfall och eventuella kroppskontakt.

Publiken var i extas och gav domaren skulden för att den långe räkeln i motståndarlaget slitit lårbenshalsen av sig. Vi spelare på planen kände oss mycket uppmuntrade av den exalterade publikens uppförande.

– Domardjävel, ut med domaren, vi ska knäppa dig din djävel, och andra för oss alla, utom domaren förstås, stimulerande hejarop haglade över domaren – toffelhjälten.

I ett anfall av okynne smög jag upp bakom den vid stora publiker ovane domaren och väste i hans öra:

– Jag vet var du bor din djävel.

Han blev likblek.

Lite senare smög jag intill honom igen, men frågade nu artigt:

– Hur många barn har du?

– Vad menar du?

– Ja, jag bara undrar: har du några barn? Någon gammal mormor eller far? Du måste väl ha någon släkt? Jag kan inte riktigt förklara, men just nu känns det angeläget för mig att få veta det. Du känner väl själv hur viktigt det är att du skaffar dig en bundsförvant här. Hör du inte hur publiken vrålar efter ditt blod, märker du inte att sportjournalisterna väntar på att få massakrera dig inför hela folket, publikens barn trängtar efter att få trycka till dina barn, de vita rashetsarna vill jaga livet ur dina barn i skolan, invandrarna där borta vid hörnflaggan bara väntar på att få våldta dig offentligt… fattar du? Du måste ha en bundsförvant. Berätta om dig själv, kanske kan jag blidka dina antagonister.

– Tror du verkligen att invandrarna där borta vill våldta mig?

– Jag har läst fem poäng i invandrarkunskap på universitetet och kan allt om invandrare.

– Men jag kan aldrig tänka mig… Flera av mina bästa vänner är invandrare…

– Då har du haft tur.

– Men… varför mig… varför inte min fru?

Domaren – toffelhjjälten – sken upp.

– Du kan inte ens det mest elementära om invandrare. Hör på: invandrare är monoteistiska och det innebär att de bara har ett kön.

– Jag har också bara ett kön…

– Nejnej, det finns bara invandrare, inga han- eller honinvandrare. Fattar du?

– Nej.

– Har du någon annan bundsförvant än mig? För ditt eget bästa: fattar du?

– Ja.

– Bra! Har du några släktingar?

– Ja, det är min fru och så mina två små gulliga tvillingar, Karna och Karla, ja, de heter så för de är tvillingar, födda samtidigt, ur samma ägg, och de är så rara och söta och jag älskar dem så enormt att jag knappt kan tala om dem utan att falla i gråt, Karla och Karna, titta nu gråter jag! Se så stora tårar som rullar nerför mina kinder…

– Människa ta er samman! Några fler släktingar?

– Ja, så är det min mor Karla – nu gråter jag igen; jag tänker på min dotter Karla – henne hatar jag. Jag fick inga fotbollsskor av henne när jag var liten och därför är jag ett samhällets olycksbarn idag. Jag har aldrig haft chansen att bli bra i fotboll och alla de andra i min klass retade mig alltid i skolan för att jag sparkade fotboll i ett par mörkblå gummiskor som kallades ”Adidas kaputt” och som jag fått ärva efter min äldre bror Bertil, som jag också hatar för hans spöade upp mig inför Lena; den enda flicka jag någonsin älskat förutom mina tvillingdöttrar Karla och Karna förstås – nu gråter jag igen – men jag hämnades på honom: jag satte en papperskorg över huvudet på honom en gång när han satt och spelade fia med farmor, som jag också hatade – hon är död – för att hon en gång tvingade mig att gå naken hos Johanssons när vi var där för att se på Olle B i televisionens barndom och jag kissade ner mig och Lena var där, och då satte jag en sax i ryggen på honom så att inte heller han skulle kunna spela fotboll, när jag inte kunde det, eller röra sig alls och han stelnade till med utsträckta armar och ben och höll på att dö och det gör han än…

– Okej, okej, din stackars sate, det räcker. Hör på nu: du ska inte gå här och tycka synd om dig själv; på onsdag ska din trädgård brinna; på torsdag ska ditt hus brinna; på fredag ska du brinna. Har du förstått?

Domaren skakade i hela kroppen och kunde knappt hålla tillbaka fnittret som bubblade upp inombords.

– Jamemen… stammade han.

– Snacka inte skit nu. Döm. Hör du hur publiken skriker efter dig och din släkt? Hör du inte att de tänker stympa dina tvillingdöttrar och sätta eld på dig själv, men tänk för allt i världen inte på det nu. Gå ut och döm rättvist.

Så fortsatte vi spela under den klart störde domarens överinseende och ganska snart fick vi, mitt lag, chansen att peta in kulan i motståndarnas upphängda nät – att göra mål. Jag och mina kamrater kämpade febrilt för att lyckas pilla in kulan och en salig röra uppstod framför motståndarnas upphängda nät.

Publiken, som inget kunde se för allt uppvirvlande och kringflygande damm framför motståndarnas upphängda nät, skrek efter domarens inälvor och jag som inte heller såg bollen föll in i deras kör.

– Domardjäveln är en depraverad hedonistisk domardjävel!

Jag tog upp en ny ramsa.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Och hela publiken tjöt med.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Wow, vilket tryck jag hade på publiken! Jag skulle bara behövt peka mot diplomatins kvarter så skulle vi ockuperat amerikanska ambassaden och hållit gisslan i över ett år!

Jag skrek en ny ramsa.

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

Och hela publiken inklusive sportjournalisten som nu blivit pluralis tjöt:

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

En ny ramsa.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

Och publiken tjöt.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

En ny ramsa.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Och publiken tjöt.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Uppmuntrad av publikens gensvar gav jag mig ånyo i kast med spelet framför motståndarnas upphängda nät. För en kort sekund skingrade sig dammet och jag såg ett framsträckt ben, vilket jag med all kraft hoppade ner på. I en skön, suggestiv pollution i tempo ultrarapid sjönk som en dessertsked i chokladpudding mina hälar ner i smalbenet för att med ett krackande ljud åter få kontakt med marken när smalbensinnehavarens ben beslöt sig för att med det i meningen tidigare beskrivna ljudet kapitulera inför min oväntade tyngd.

Jag hoppade av det avbrutna benet och såg med viss tillfredsställelse motståndarnas fiskare ligga och vrida sig i fruktansvärda plågor. Han kastade fram och tillbaka med sitt friska ben och dunkade i marken med ena handen och höll sig för pannan med den andra.

Hela tiden skrek han högt och gällt som en katt som tagit en eftermiddagspromenad på diskbänken och av misstag tassat upp på spisen och den platta någon glömt stänga av och där lämnat kvar sina trampdynor som en evig filmstjärneautograf i betong.

Det vänstra benet låg obrukbart och oåterkalleligen avbrutet vid sidan om det ideligen kastande högerbenet. Benpiporna stack vita och pigmentsfattiga och blodiga ut genom det söndertrasade bruna skinnet. Den skadade fiskaren skrek än värre när någon i sin iver skvätte jord i det sargade benet, utan att för den skull peta kulan i nätet.

Ansiktet var vitt, pannan sammandragen i krampaktiga rynkor, näsborrarna vibrerade och läpparna fladdrade. Kort sagt hade han ont. Jag tyckte han såg för djävlig ut och placerade en fullträff med dobbarna i ansiktet så att han medvets- och näslös föll in i det upphängda nätet.

I samma veva kom kulan rullande framför mig och jag sparkade till den så den hamnade bredvid den medvets- och näslöse och skrek till publiken:

– Mål! Mååååål!

Och publiken tjöt.

– Mål! Mååååål!

Och mina kamrater klappade om mig och alla var glada, utom domaren som såg villrådig ut.

Lika villrådiga såg förstås också motståndarlagets spelare ut där de chockade stod med sin i målet liggande, söndersparkade kamrat och häpna stirrade på publiken som hotfullt plockat fram järnrör, dogmer och magsår och efter mitt mönster skrek:

– Död åt gula laget, skicka hem det gula laget, var är våra jobb?

Eller en annan av mina ramsor.

– Gult är fult, rött är sött, grönt är skönt – snart ska vi färga det gröna gräset rött med det gula fula blodet!

Eller:

– Gulingar och andra fulingar, kommer i stora härer, dödar pensionärer!

Jag manade publiken och sportjournalisterna, som nu hade flera TV-kameror till sin hjälp, och i och med det, hela rikets befolkning till tystnad och stegade ödesmättat in i den tillintetgjorda, häpna och absolut oförstående motståndarhopen som stod runt den medvets- och näslöse. Alla blickar riktades mot mig: kamraters, motståndares, politikers, skinnhuvudens, smörcharmörers, kameramäns och därmed hela rikets alla ögon.

På min befallning släpade motståndarna ut sin medvets- och näslöse fiskare och lade honom mitt på planen, så fick de ställa sig en bit vid sidan om. Jag ställde mig lutad över den medvets- och näslöse, gjorde pizzatricket och lät kronärtskockor, smör, stek, sås, potatis, gelé, ärtor, morötter, vin, bränd äpplepaj och vaniljsås och mintdoft rusa ur mitt inre och i vilda kaskader störta sig mot den medvets- och näslöses medvets- och näslösa anlete och så skrek jag allt vad jag orkade:

– Döda dem! Med en gest som tagen från i den skrivna historien äldste av de båda kungarna i Kungsträdgården i Sveriges huvudstad Stockholm.

Jag rapade och gick hem för att eventuellt titta på verklighet och overklighet i televisionen och dricka kaffe med punsch och äta mockapågar och jag hörde hur publik och kamrater och journalister och TV-kamerornas surrande överinseende med ett enda stort krasande och slafsande började slita lemmarna av motståndarna alltmedan vårt lags fana gick i topp och vårt lags kampvisa spelades upp i en snabbt uppriggad högtalaranläggning. Och frånsett färden hem blev det ingen mer promenad den dagen.

Slut

Ditt och mitt livs novell

Marriages.

vinifierat avslöjar: sanningen om Walkmens There Goes My Baby!

Publicerat av
2

Understundom har enstaka individer inte fullt ut kunnat begripa er utsändes i de lo-fiierade covernas gråmulna himmel fullständiga och ovillkorlig kärlek till The Walkmens cover på The Drifters There Goes MyThe Walkmen Baby. vinifierat kan nu avslöja att det beror på att er utsände o s v tror sig kunna göra en Paul McCartney eller Stevie Winwood på den här versionen, det vill säga spela alla instrumenten själv samt, vilket sannerligen inte är vanligt, framföra sången lika vackert, tonsäkert och väl intonerat som i den högt älskade covern, som kan avnjutas här. Och så lite bonus: Bobby Darin, Bobby Vee, Bobby Rydell, Bobettes och Bobettes coola halvcover på sig själva.

Nya Sav & dess dosage & Torstens & The French Connection

Publicerat av
3

Hade i förrgår äran att få vara med och sätta ”dosagen” på den länge emotsedda årgången 2012 av det mousserande björkvinet Sav. Har tidigare berättat om de ändringar i produktionen jag kunnat vara med och genomföra och de stora förhoppningar dessa ingett. Vågar nu, efter att ha provat den (nästan) färdiga 12:an, påstå att det mesta gått vägen.Sav Nya Sav har mycket litet gemensamt med den produkt som tidigare sålts. ”Gamla” Sav utmärktes av en inte helt gästvänlig jolmighet och kort sagt avsaknad av det som den som köper ett mousserande vin för flera hundra kronor letar efter. Det vi nu gjort är att arbeta bort jolmigheten och den oxiderade tonen och ersatt detta med en mer neutral och mineralstukad fräschör i såväl doft som smak. För att verkligen ta tillvara på detta valde vi att sätta dosagen mycket lågt, på blott 2 g/l. Eftersom björksaven till skillnad från vinmust – som oftast får mellan 1 och 3 g/l naturlig restsötma – blir helt torr efter jäsningen är det totala sockret i den här produkten densamma som dosagen, det vill säga 2 g/l. Någon anar kanske nu att nya Sav inte är något för blåbär och, ja, precis så är det. Finns ingen anledning att göra vin för kreti och pleti för de föredrar ändå bara Appassimento och söta skräpviner. I och med att 12:an är så bra kommer Sav-gänget att plocka bort nuvarande årgången (09) från hyllorna och ersätta med den nya, friska stilen. Återkommer när så skett. Torstens & The French Connection.