Allt är förstås relativt. Om å andra sidan en ”vit 45-åring” likt en ”smålänning” enligt Västgötalagen ”ligge ogill”, varför skulle jag inte nacka den? Måhända lite synd sett ur samlarvinkel: en gång nackad, öppnad och analyserad så är det slut. Och kanske också från en rent moralisk ståndpunkt: varför fick inte den här vita 45-åringen bara vara i fred och fortsätta sitt dagdrivarliv? Vad ont hade den gjort? Och vad ont gjorde den?
Den gjorde inte ont någonstans, kunde vi konstatera då vi öppnade och analyserade den, ja kort sagt slukade den under mycket tjo och tjim och lattjolajbans med klackarna i taket och händerna mot himlen. Nej, ont gjorde den sannerligen inte, tvärtom var den riktigt god och uppvisade en såväl ren som fyllig lekamen: så snart vi öppnat den fylldes våra näsborrar och sinnen av en tämligen väl tilltagen doft som vittnade om viss mognad – vitingen var trots allt 45 år – och därunder ett skönt lager av ungdomlig frukt framförallt i form av vit persika och, förstås, de vanliga attributen för en hyggligt utvecklad men fortsatt i icke föraktlig grad fruktdriven riesling, jaja, så klart petroleum, men inte så mycket faktiskt. Därtill inslag av gamla liggare som väl var comme il faut i Alsace då, 1978. Jämrans fin och frisk syra i smaken! Den satt som en åtdragen spännfjäder på tungans sidor och överallt i övrigt där syra kan göra sig påmind då den stöter på smaksinnets utsända spanare: med ett ryck vaknade de små svampformiga papillerna och drog åt spännfjädrarna så snart vätskan sköljde över dem, och sedan satt de där, krampande och pirriga, till dess att eftersmaken tog över och konstaterade att jaha här har vi förvisso syra men på intet vis kramp- och pirrframkallande syra, bara syra, och lite frukt, och gamla liggare, och mogen riesling.
Med ett undantag, som vi snart ska återkomma till, visade sig denna vita 45-åring från Alsace vara högst vital och ytterligare ett bevis för den lagringspotential som syrarika vitingar kan besitta. Dock finns ett smolk i glädjebägaren – ja, bortsett från att det ur samlarvinkel nu är kört och att vi har lätt dåligt samvete för att ha tagit 45-åringen av daga då den stod mitt i livet: naturkorken hade på naturkorkars vanliga vis satt sitt avtryck i både doft och smak. Många tar de här korkinslagen för mognad – har det visat sig inte minst vid jämförande provningar då samma vin med olika förslutningar provats blint sida vid sida – och inbillar sig att den något dova frukten beror på ålder och sekundäraromer och annat som de kanske inte heller har full koll på. Så är det alltså inte alltid. Snarare är fallet så mer sällan. Rent ut sagt djävlas korkhelvetet med oss och det är skälet till att vi borde göra som vi säger och lagra våra flaskor stående (flaskorna, inte vi…) och gärna med glaskork eller skruvkapsyl. Men det, det kommer aldrig att ske och då kan vi lika gärna lura oss själva med att det fördovande korkinslaget i gamla viner är mognad.
Hustrun gick i spinn. ”Det ska jag ha!” skrek hon och såg till att införskaffa ett gäng. Er utsände i de seriösa vindrickarnas allvarliga korridorer skruvade vid detta utrop på sig och kände ett obehag växa från tårna och uppåt. Inte blev det bättre av att Hustrun gick på i ullstrumporna. ”Det här är precis ett sådant vin jag letat efter, ett vin att ha hemma i kylen, ett vin för varje tillfälle, men sådant förstår du dig inte riktigt på eftersom du i likhet med andra allvarliga vindissekerare inte kan njuta av vin!” sa Hustrun så övertygande att er utsände i de utsatta och hånade vinälskarnas sorgliga skara fann för gott att ligga lågt. I förbifarten undslapp sig Hustrun också ett ”Om det här vinet finns bara gott att säga och storyn är alldeles för vacker för att ni”… (ni?! här klumpades ni vet vem ihop med en massa andra förmodat trista och navelskådande företrädesvis män med en stor oförmåga att njuta av livet)…”ska bevärdiga er med att erkänna att så är fallet”.
