Mannen stegade fram och hävde helt frankt ur sig ”Vad säger du om ekologiskt vin och naturvin, det finns ju 300 tillsatser i vin”. Svårt att veta om det är ett enfaldigt påstående eller en missformulerad fråga. Några försök att få fram lite mer information om vad som skulle finnas med på listan eller vem som satt samman den viftar den fascinerande faktaförnekaren bort lika lätt som han avfärdar möjligheten att själv kolla upp saken via EU:s gällande lagstiftning på området, något han för övrigt fnyser åt för det vet ju alla att det är så faktaspäckat och rörigt och byråkratiskt att hitta sanningen den vägen att då är det bättre att ha rätt i sin rätt att ha fel, vilket man, uppenbarligen, har i denna nästippsfokuserade persons tryggt fyrkantiga värld. Dessvärre avvek den samhällsfrånvände individen utan att förklara vad han gjorde på en vinmässa med alla sina livsfarliga produkter och han sågs senast gå bort mot en monter laddad med hittepå-zinfandel. vinifierat kräver förbud mot irrläror på vinmässor! Joel Alme.
Kategoriarkiv: Ekologiskt vin
Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC
I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.
Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.
Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.
Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.
Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.
Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.
Sistlidna nyårsvinfrossan
Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. Inte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran. Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten). Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)). På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt). På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), Clos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).Bonzo räknar in The Ocean.
Terrific Wines Club Vinter 3.0: perfekt julgåva, ändå bättre att dricka själv & Jimpan
Några av er blev förgrymmade i somras då vinklubbslådan från Terrific Wines Club inte kom som den skulle. Orsaken var trassel hos logistikpartnern, vilket fortplantades ut i Systembolagets beställningsfunktion. Så småningom ordnade det där till sig och de flesta kunde inte bara beställa utan också få sina lådor och för er som gav upp kan vinifierat meddela att det finns ett fåtal sommarlådor kvar och de kan beställas genom ett tryck på det röda här (innehåller ljuseleganta rosévinet L’Annonciade, hästsparkschardonnayen Girard Russian River Chardonnay och rundhyllta Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc).
Men det är nu inte förra lådan det här inlägget handlar om utan den rykande färska vinterlådan 3.0, som kan beställas genom att trycka på det röda här, nr 75726, 846 kr (för sex flaskor = 141 kr i snitt per flaska). Vinerna som ingår den här gången är (två flaskor av varje vin) Dominio de Tares ekfatsjästa, men mer syradrivna än ekstukade Godello Fermentado a Barrica, Domaine de Brescous lågsvavlade, Terra Vitis-odlade och läckert carignan-dominerade Carisma samt ekologiska HFE Red Mountain Red från Hedges Family, ett både snyggstramt och rundamerikanskt vin. Går i god för alla de här tre vinerna och alldeles särskilt Carisma och HFE, som båda kommer från kunder till mig, vilket innebär att jag är mer eller mindre skyldig till deras uttryck.
För er som inte riktigt har koll på Terrific Wines Club kan jag berätta att du kan bli medlem genom att klicka dig fram härifrån det här röda och anmäla dig. Det kostar ingenting och du förbinder dig till ingenting. Däremot får du då och då, inte särskilt ofta, information om vin och några erbjudanden om sådana här vinlådor, som sätts ihop för att ge medlemmen chansen att prova viner som den kanske annars inte direkt går och köper på eget bevåg. Dessutom bistår klubbens sommelier och kock, Andreas, med lämpliga recept till vinerna.
Även om det självklart är så att du helst ska handla en sådan här låda till dig själv och ge bort sämre viner, kan det vara en bra idé att ge bort en vinklubbslåda i julklapp. Jimpan.
Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff
Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.
En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett dugg förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.
I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.
Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, är en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.
Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.
PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.
Så här undviker du ftalaterna i vinet
Sverige har idag tagit del av ett allmänt larm om farliga ftalater i vin. Det som är bra med ftalat-larmet är att det till skillnad från de hysteriska och pinsamt okunniga ”tillsats-larmen” förra året lyfter fram något som verkligen är farligt och negativt och som inte ska förekomma i vin. Här får du veta hur du undviker ftalaterna.
Ett kvartal senare har den i våras publicerade franska rapporten om ftalater i vin översatts till engelska och därmed hittat till först Danmark och nu Sverige. Som tur är är det TT som skrivit den text alla baserar sig på och det borgar för ett sansat och kunnigt förhållningssätt. En kvällstidning eller varför inte Kalla Fakta i samarbete med Hittepåakademien i Växjö hade annars kunnat göra något riktigt smarrigt av detta.
Hur illa är det då? Illa, därför att ftalater förekommer de facto i vin – något som för övrigt är känt sedan åtminstone 25 år. Kan jag undgå ftalaterna i vinet? Ja, det kan du. Vill du vara 100 % säker måste du kolla varje enskild producent, men redan genom att undvika de billigaste vinerna går du ganska säker. Notera här särskilt att det här är en fråga om pris och producentens mentalitet. Såg i någon av texterna som nu publicerats att en person som inte hade något att säga om saken ändå uttalade sig och då påstod att du kan undgå ftalaterna genom att dricka ekologiska viner. Detta är kvalificerat struntprat, därför att här hjälper vare sig ekologisk eller biodynamisk odling eller för den delen att göra naturvin. Inget av detta spelar någon roll om producenten arbetar med gammal epoxi i betong- eller järntankar, lämnar sitt vin för länge på plasttankar eller använder gamla plastslangar – de tre huvudkällorna till ftalater i vin och sådant som förekommer på ställen där det inte investeras tillräckligt i produktionen, på grund av okunskap, pengabrist eller därför att det gäller att hålla nere produktionskostnaden när du gör billigast möjliga vin. Ungefär som det där med ochratoxinet, som i första hand drabbar den som arbetar med högt uttag, vilket den som tillverkar billiga viner alltid gör.
Hur är det då med BiB (plastpåse) och PET (plastflaska)? Enligt de rön som finns för handen idag utgör de ingen fara för den som vill undvika ftalater. För egen del skulle jag inte lita helt på de uppgifterna eftersom ingen rimligtvis har koll på alla de olika påsar och flaskor som används och det har hänt förr att nya analysmetoder och/eller parametrar uppdagar sådant vi inte ville veta – lägg till detta nya producenter av billiga förpackningsalternativ från länder där kontrollen, och kanske också fabrikantens kunskap, är obefintlig.
Den mest häpnadsväckande kommentaren till ftalat-larmet såg jag i Damark där en förståsigpåare menade att ftalaterna kom från ståltankar som behandlats med epoxi, som om detta alls förekom – för säkerhets skull står det också i artikeln att merparten av världens viner passerar en sådan här plastbehandlad ståltank på sin väg mellan vingården och flaskan. Usel journalistik och nämnt här därför att detta inte lär vara sista dumheten som kommer poppa upp med utgångspunkt från ftalat-larmet.
Slutligen understryker ftalat-larmet än en gång vikten av att inte köpa de billigaste vinerna. Bortsett från de negativa effekter dessa kan ha både på natur och arbetare, kan de ha negativa effekter på dig också – låt vara att alkoholen fortsatt är det farligaste i ett lagligt vin. (Om du inte redan läst det tidigare inlägget om den franska rapporten om ftalater kan du göra det nu genom att klicka här.)
Château Margüi: naturligt från Provence
I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.
Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.
– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.
– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.
Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.
Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.
Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.
Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).
Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).
I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.
Systembolagets sortimentsmodell straffar konsumenten?
När Systembolaget förra året införde en ny sortimentsmodell var vi många som var positiva till den samtidigt som det var uppenbart att justeringar skulle komma krävas och nu är det dags för det. Eller inte, beroende på Systembolagets agenda. Det är lätt att se att modellen gynnar SB:s egna mål, som att ekologiska viner ska stå för 10 % av utbudet år 2020. Sedan den nya modellen infördes har ekologiska produkter rent allmänt fått stadigare mark under fötterna och bättre positioner. Omvänt har flera mer populära men inte ekologiskt certifierade viner rankats ner till sämre distribution; vissa av dem kommer till och med att försvinna ur sortimentet trots att kräftgången inte alltid beror på minskad efterfrågan egentligen – raset påbörjas först sedan produkten fått sämre distribution till följd av den nya sortimentsmodellen. Inte så mycket att säga om att produkter försvinner, men inte när det inte på ett självklart vis sker på grund av konsumentens fria val – för övrigt knappast vad någon tänkt sig med den här modellen, låt vara att det säkert är väl genomtänkt att de ekologiska vinerna via den nya sortimentsmodellen ska öka. Nu blir det inte så lyckat eftersom det rimligtvis måste vara så att det i sig hedervärda eko-målet nås genom att produkterna är tillräckligt bra för att ta de positioner de nu får sig till skänks. Det är knappast heller så att segmentet ”ekologiska viner” är hjälpt av att produkter som uppenbarligen inte kan ta sina positioner av egen kraft favoriseras på mer efterfrågade, och kanske också kvalitativt bättre, produkters bekostnad. Även ekologiska viner måste vara bra för att konsumenten ska efterfråga dem mer än en gång. Målet med 10 % ekologiska viner år 2020 är för övrigt, som sagt, hedervärt, men dessvärre knappast hållbart, om uttrycket tillåtes. Kort sagt räcker det att göra som i de traditionella planekonomierna och räkna produktionen i kvantitet och utbud istället för kvalitet och efterfrågan för att nå målet. Något som i grunden torde vara kontraproduktivt om SB har som mål att också främja folkhälsan och att tillmötesgå konsumentens önskningar. Företaget lär inte heller bli särskilt populärt bland mer seriösa producenter i allmänhet och ekologiska sådana i synnerhet om det favoriserar ekologiska skräpviner ty ett skräpvin är alltid ett skräpvin även då det klär sig i en ekologisk dräkt.
TWWD2014, Vinforum 2.0 & Derek and the Dominos
HR:en brinner, förstås, av iver att få veta hur det gick med TWWD2014 och Vinforum 2.0 och så bra då att vinifierat finns där för att släcka HR:ens feberridna eld. Jotack, Terrific Women Winemaker’s Day gick bättre än bra. Stor uppmärksamhet och bra spridning på budskapet ”det är vinets kvalitet och vinmakarens kompetens som är avgörande, inte
könet”; ytterligare ett litet steg mot en situation där vi slipper läsa saker som ”X tillhör Frankrikes bästa kvinnliga vinmakare” istället för ”X tillhör Frankrikes bästa vinmakare”. Bäst av allt: Clotilde Davenne, Francoise Feuillat-Juillot, Giulia Negri, Laura Vazquez, Sarah Goedhart och Régine Le Coz var samtliga mer än nöjda med evenemanget och att de fick rättmätig och välförtjänt uppmärksamhet för sina välgjorda viner. Vinforum 2.0 om ”Tillsatser i vin” förflöt också väl, såvitt er utsände i vinvärldens pedagogiska gungflyn kan dra sig till minnes. Stort intresse, kunniga åhörare och därmed bra frågor och fokus. Kontentan: det farligaste med vinet är de systemiska pesticiderna för den som arbetar med dem. Vad gäller konsumenten är fortsatt alkohol det farligaste i vinet. Vid sidan om detta kunde vi prova viner med defekter som kan uppstå om du inte gör allt rätt, till exempel etanal/acetaldehyd, och lågsvavlat vin på gott och ont. Måste i sammanhanget skänka en tacksamhetens tanke till Kalla Fakta, som med sin skrämselpropaganda satt fokus på en del av vinvärlden som behöver tydliggöras för konsumenten. Derek and the Dominos.
TWWD2014: slutkläm & Tiger Lillies
På måndag i nästa vecka är det så äntligen dags för Terrific Women Winemaker’s Day på Sheraton Hotel i Stockholm. Den sanne HR:en har redan koll på detta, men vad som inte varit helt tydligt hittills är följande: 1. Seminarier anordnas varje heltimme med start 10.00, dessa är öppna för den som på ett eller annat vis är knuten till branschen, anmälan görs till info@terrificwines.se. 2. Vid sidan om seminarierna kan hugade prova de närvarande vinmakarnas och andra kvinnliga vinmakares viner i en för ändamålet avsedd och uppdukad lokal. Anmälan till nyss nämnda mailadress. 3. Mellan 17.00 och 18.30 är alla medlemmar i Terrific Wines Club välkomna att prova vinerna. Anmälan till mailadressen ovan, där kan du även bli klubbmedlem om du nu är så för- och borttappad att du inte redan är det. 4. Dagen därpå, torsdag 11 mars, kommer några av vinmakarna gästspela på olika håll i landet, evenmang som är öppna för alla: Clotilde Davenne (Chablis) leder en provning och dinerar sedan med gästerna, Sheratons restaurang, anmälan till mailadressen ovan. Françoise Feuillat-Juillot (Montagny) bjuder på sig själv i samband med en vinmakarmiddag på Restaurang Upstairs i Östersund, anmälan till upstairs@sirwinston.se. Paula Fernández Trabanco (Dominio de Tares, Bierzo) gästar Ästad Gård utanför Varberg och den vinmakarmiddag som arrangeras där, anmälan via www.astadgard.se. Sarah Goedhart (Hedges, Red Mountain) leder en vinmakarmiddag på Restaurang Torggatan 1 i Västerås, anmälan via telefon 021-305500. Bara så ni vet ni som har vett att pallra er iväg till något av allt detta.Thousand Violins. Gypsy Lament. Souvenirs.