Tignanello 1996

Publicerat 2015-06-20 av Lars Torstenson

Svara

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insikt om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Petit Cheval 1989

Publicerat 2015-06-08 av Lars Torstenson

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vatten på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Publicerat 2015-05-25 av Lars Torstenson

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.Som sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).Innan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).Efter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).Ingen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).Och efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

KoMaRa.

Dubrovnik Festiwine & klapa

Publicerat 2015-04-23 av Lars Torstenson

Vinnäringen i Kroatien är lika gammal som vinnäringen i Europa, det vill säga flera tusen år. Tradition kan nu vara både på gott och på ont. Framförallt de röda vinerna som görs i Dubrovnik-regionen är både på gott och ont. Gott därför att de har en egen stil och mycket personlighet. Ont därför att det inte är självklart att stilen karar sig den dagen området kommer konkurrensutsättas av importerade och brandade industriviner. Uppdraget jag för några år sedan hade i Ukraina handlade om att utveckla landets egna viner så de kunde möta den nya konkurrensen. I Kroatien i allmänhet och Dubrovnik i synnerhet lyser de nya utmanarna med sin frånvaro, men det innebär inte att de förr eller senare kommer komma hit och då gäller det att de lokala produkterna klarar konkurrensen. Sedan några år arrangeras i Dubrovnik en stor vinfestival, Dubrovnik Festiwine, i april och i anslutning till den en tävling med internationella domare. Det här är ett utmärk tillfälle att marknadsföra den extremt vackra staden och regionen med alla sina fjordar och öar och dess spännande historia, och det är ett utmärkt tillfälle att få de regionala vinerna bedömda i ett mer internationellt perspektiv: får ditt vin toppbetyg av den här juryn lär det klara den framtida konkurrensen, får det underkänt bör du fundera över om du inte ska utveckla din tolkning av traditionen en aning för då förefaller det som uppenbart att hur mycket du själv än hyllar ditt eget vin så lär du med tiden få svårt att sälja det. Det där sista är inget unikt för den här regionen. Många områden i de tre stora vinländerna, Frankrike, Italien och Spanien, har genomgått eller genomgår just nu en anpassning till de krav dagens konsumenter ställer. För 15 år sedan talade man om vinkris på många håll i Sydeuropa. Exempel på områden som hållit fast vid sin tradition i kraft av en insikt om att vinerna tveklöst är av hög klass men samtidigt fått se sin roll i vinvärlden minimeras är till exempel Rivesaltes och Maury i Frankrike. Som vinnörd kan man i sanningen vara kluven till utvecklingen. Vi vill ha mångfalden. Å andra sidan kan i alla fall inte den som är vinmakarkonsult stå vid sidan av och inte varna sin uppdragsgivare när det är uppenbart att konsumenten är på väg åt ett annat håll. Ja, ni har redan förstått att vinerna i Dubrovnik-regionen många gånger är utmärkta och att de har massvis av egen karaktär samtidigt som inte alla viner härifrån har en självklar plats på morgondagens marknad såvida inte producenten väljer att anpassa sig och i förekommande fall förbättra. Ett belysande exempel är de kraftfulla vinerna från Peljesac (se här inlägg från i fjol). De görs på Plavac Mali och är oftast både kraftfulla och alkoholrika och bjuder på restsötma. Perfekt för den som hängt på Amarone- och Ripasso-vågen i Sverige, tänker någon, och ja så är det, men den vågen är förmodligen inte evig och många vill redan nu ha lite elegantare viner och framförallt lite mindre sötma och alkohol. Här står traktens odlare inför en stor utmaning för hur ändrar du stilen på Plavac Mali som kräver rejäl mognad för att dofta och smaka bra men som då också blir väl alkoholstinn och i kraft av alkohol, glycerol och kanske också restsocker upplevs som halvtorr? Tja man kan pytsa vatten i den jäsande musten eller, hellre, hitta en kompletterande druva som går att skörda vid lägre mognad. Nog av. Det glädjande med årets vintävling i Dubrovnik som er utsände i de adriatiska kuststräckorna precis dömt klart i är att kvaliteten 2015 slår fjolåret med hästlängder. Kort sagt var få viner defekta eller usla i år medan de riktigt bra ökat rejält. Mycket glädjande utveckling. För det vi vinnördar helst vill är, förstås, att de unika vinerna, gjorda på druvor som Tribidrag (äkta äkta Zinfandel), Plavac Mali, Grk och Posip och allt vad druvorna heter här ska fortsätta vara unika och samtidigt bli bättre än bra och väl anpassade för det moderna matbordet – vill avseende det sista tillägga att medan till exempel Plavac Mali-vinerna ofta är väl alkoholstinna och så vidare finns det utmärkta matviner på andra druvor som Grk. Sist men inte minst: ni som åker på semester till Dubrovnik, var inte rädda för att prova på de lokala vinerna och dra er inte för att gå upp lite i pris, det brukar man, faktiskt, tjäna på. Klapainlägg med klapa.

Långfredagsvinfrossa & Gitte Henning

Publicerat 2015-04-04 av Lars Torstenson

För ganska precis ett år sedan fick Vinvännen Göran i Cannes nog och lät gräva upp sin trädgård istället för att bjuda in till sin sedvanliga Långfredagslunch. Kanske hoppades han på att vi som plötsligt stod utan förlustelser denna den längsta av fredagar skulle ge upp och ta sikte på andra nöjen istället för att sniket stå och vänta på honom Långfredag efter Långfredag och när vi skriver honom menar vi hans viner. Som alla kan förstå sket det sig fullständigt för den själviske Vinvännen Göran i Cannes. Efter påtryckningar och, efter vad det ryktas, anonyma men mycket direkta hot, som jag kanske vet ett och annat om, gav han i år upp och bjöd in och slog traditionsenligt på stora trumman som om det inte fanns en morgondag. Ett tillfälle gott som något att svepa kopiösa mängder ouppnåeliga viner på någon annans bekostnad. Självklart hängde er utsände i vinsnikarnas välsmakande värld som förste man på låset och självklart hann han snika åt sig ett och annat oplanerat vin innan pöbeln dundrade in. Bland årets läckerheter vill vi nämna en magiskt god Comtes de Champagne 02, en sexliters Deutz som legat och väntat på mig i Vinvännen Göran i Cannes vinkällare i tio år och som var så fräsch och uppstramad att den verkade ha degorgerats häromveckan, en magnum Deutz rosé som husstilen trogen var både god och snygg, en Agrapart 7 crus som bara är himla god och som precis som Domaine de Brescou sätter ut totala svavelhalten på (baksides)etiketten, mina två sista årgångar Clos Dière, dels 03, dels specialvarianten ”La Chouchou” från 04 (med ett litet hjärta på etiketten), båda i strålande form och föremål för djupsinniga diskussioner om vilket av dem som var bäst för dagen, båda tycker jag, 03an lite stramare, 04an lite smarrigare, en Château d’Ampuis 01 var som den ska, helt ok, inte alltid jätterolig, Chapoutiers Mure de Larnage Hermitage 04, finfin Hermitage, Guigals Côte-Rôtie 92, helt ok, lite småtrött dock, Hospices de Beaune Pommard 90 (Maurice Cheanu), året till trots vid liv och drickbar, Château de la Tour Clos-Vougeot 01, lite kork-murken inledningsvis, utvecklades strålande med luft, fin druvkaraktär, Meursault-Charmes (Les Charmes Dessus, Antonin Guyon) 99, väl ekad, särskilt initialt, bättre med luft, bra vin, Meursault 1er Cru (Les Poruzots, Olivier Leflaive) 96, smygkork som blev värre med tiden, bortsett från det på Leflaive-vis ganska moget redan, Chapoutier Hermitage 87, älskar gamla vita Hermitager och det här utgjorde inget undantag, supergod, Domaine Ott Clos Mireille 13, bra, snygg, ren, vägde lite lätt i sällskapet, Pic 1er 90, de här vinerna burkar vara med varje Långfredag och formen kan variera, den här flarran var i toppform. I den avslutande, traditionella tävlingen mellan gul och grön VEP vann grön som vanligt. Gitte Henning.

Nyprovat: En stilstudie i smaklöshet & Ronnie Mack m fl

Publicerat 2015-03-05 av Lars Torstenson

vinifierat är på intet vis ute efter att ställa det ofta underskattade Lidl mot väggen. Däremot ser vinifierat det som sin allmänmänskliga plikt att dissa Lidls vin ”Corbières 2014”. Vem som tillverkat vinet framgår inte av etiketten men klart är att det kostar 1.45€ i Lidls butik i Salernes. Skälet till att flaskan fann sin väg till er utsände i de osunda vätskornas väldiga ocean är att Hustrun trodde sig ha gjort ett fynd, kom hem med pavan, öppnade den med ett överlägset flin, stoppade snoken i glaset, rynkade pannan, smakade på en skvätt, spottade ut densamma med detsamma och ett hulkande och sa ”Nää, fy!”.

Uppmuntrad av detta uppriktiga och spontana omdöme kunde inte er utsände i de förfärliga fantasiernas verklighet låta bli att bokstavligen talat gå till botten med vinet. Baksidesetikettens säljtext lät som om den var gjord av en svensk importör med inriktning på falsk zinfandel, kändisviner och skräp-appassimento: ”… vibrant ruby red… light, floral bouquet…exceptionally smooth and velvety…”. Kort sagt en lång radda av lögner, som i god svensk hittepå-anda kryddats med en slags medaljong som inte sa någonting men såg ut som om den intygade att vinet var något riktigt fint. En förment seriös konsumentupplysning fanns där också: ”Once opened consume within 3 days…”.

Det där sista kan man nu ta med en nypa salt för vinet lär bara bli bättre efter minst tre dagar i öppnat tillstånd och särskilt då det helt tagit steget över till vinägerns vassa värld. Nyöppnat hade vinet en rent remarkabel doft av ingenting toppat med lite kvalmigt svavel. Snart blåste det kvalmiga bort och ersattes av en tydlig doft av kall urin, som höll sig kvar någon halvminut innan den gav plats åt en ny form av ett svavelfritt ingenting; en fascinerande doft av… ingenting och, möjligen, uttalad brist på frukt och ett övermått av tomhet. Smaken var också i total avsaknad av frukt, däremot var den desto mer sur och sträv och hade ett synnerligen påtagligt inslag av lie, något som vittnar om att producenten inte haft förstånd, eller struntat i, att dra om vinet under lagringen (något som kostar pengar). Självklart fanns där också en markant beska från diverse orenheter, hård pressning, kärnor och torra skal. En imponerande stilstudie i smaklöshet. Ronnie Mack med flera.

Clos Dière Blanc 2004

Publicerat 2015-02-19 av Lars Torstenson

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska.

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.

vinifierat varuprovar

Publicerat 2015-02-17 av Lars Torstenson

Svara

Åren 1988 – 2005 var jag i högsta grad delaktig i aktiviteterna på Domaine Rabiega (eller Clos Dière som det mer kända vinet kallades). Bland mycket kul under de åren var att så många duktiga människor passerade gården på sin väg mot kocklandslaget, krögarframgångar, master of wine-titlar och, som i Anna Sundins fall, en internationell karriär som ”vindomare” och en mer nationellt inriktad verksamhet som vinimportör i Sverige. Anna driver det lilla företaget Convino med inriktning på events och jästa drycker. En av de producenter hon arbetar med är champagnefirman Jacquinot. I november förra året fick Jacquinot Private Cuvée Brut utmärkelsen ”Mest prisvärda mousserande vin 2014” av Munskänkarna och nu har Anna bett vinifierat prova bubblet och ha en åsikt och ja, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig av en välgjord champagne i prishäradet 275 sek – det finns ju en och annan mindre välgjord och i förekommande fall inte helt ren vara från Champagne när prislappen trillar ner under 300 sek. Friskt, fruktigt, äppligt och rent. En tydligt blockerad malo balanserad med en lagom doserad dosage ger bra syraskjuts utan att skumpan banaliseras men får in ett ben i vardagen. Ett vin som väl matchar sina konkurrenter i prisspannet.

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Publicerat 2015-01-27 av Lars Torstenson

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes

Publicerat 2015-01-26 av Lars Torstenson

Svara

Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.

Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.

Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.

Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.