Ni vet sådana där rock ’n’ roll-vrål? De där som inte är skrikiga pip ”iiiiiii”, kraxande ”iiiiiörrggh”, cowboyaktiga ”jiihaa” eller enkla fylletjut? De där som förenar ett manligt ”jääääääähhh!” med ett slags fyllestönvrål ”ööööh!” och ett högst personlig rock ’n’ roll-uttryck som bara står att finna i ett klassiskt rock ’n’roll-vrål av förtjusning över något synnerligen bra och musikaliskt som just då sker på scenen, där framme, framför den andäktiga skaran åhörare? Sådana kan inte jag göra. Därför brukar jag ödmjukast överlåta det där skrikande åt sådana som kan få till det.
Kom att tänka på det där just i inledningen av King Crimson-konserten på Olympia i Paris härförleden. Eller inledning och inledning. Det här kultförklarade bandet och dess allt annat än alldaglige och mitt i fåran-vandrande ledare, Robert Fripp, gör inget så som någon annan skulle göra det. Således äntrades scenen exakt två minuter före utsatt starttid för uppträdandet av en man som sa ”Om exakt två minuter början akt ett av dagens föreställning, den heter Soundscape” och exakt två minuter senare släcktes Olympia ner och en strålkastare riktades mot Robert Fripps tomma stol, gitarr, frippotronic och annat i ena hörnet av scenen och den ljuvliga musiken av ”Soundscape” flöt ut och fyllde både lokalen och de redan förlorade dyrkarna med välbehag.
Förprogrammerad musik. I på sekunden 20 minuter. Och när den delen av ”Soundscape” var över meddelade en högtalarröst att ”nu blir det paus i 20 minuter, exakt 20 minuter” och exakt 20 minuter senare började bandets medlemmar prata ut i lokalen från alla håll och kanter. De sa saker som ”snälla ni, njut av föreställning, sitt inte och filma med era mobiler, ni missar för mycket då, men nu: let’s party!!!!!” (följt av ett litet äkta rock ’n roll-vrål). Sedan ingenting. Och det var då en sådan där som jag (notera en sådan som jag, inte jag), som inte borde försöka sig på ett offentligt rock ’n’ roll-vrål gav sig till att skrika så det hördes över hela Olympia, ”iiiööörrrggghhh”. Förfärligt. Ett luftsatt försök som kraschlandade i ett förfärligt antiklimaxkrax innan det kommit vidare från ”iii” till det där rock ’n’ rolliga. Och just som hela Olympia satt där i chocktillstånd över detta övergrepp på allt som heter god rock ’n’ roll-sed och andäktig högtidsstämning gjorde bandet entré och jublet visste inga gränser och på den vägen fortsatte det, för King Crimson hade oss alla i ett säkert grepp redan från den stunden vi fick nys om att de skulle uppträda på Olympia i Paris. Som att stjäla godis från sovande småbarn. 
Robert Fripp har som vanligt med sig sin lika eleganta som fantastiska basist Tony Levin men i övrigt har årets uppsättning av Crimson inte mycket att göra med den senaste – den för runt tio år sedan, då de senast var ute på turné – med Adrian Belew och Bill Bruford och Tony Levin. Alldeles fantastiskt är att den makalöse Mel Collins, från ursprungsättningen, är med och tutar åt det värsta och bästa i sina lurar medan Jakko Jakszyk sjunger som en blandning av Greg Lake och John Wetton. Och Bill Bruford, ja, honom har Fripp ersatt med tre trummisar – vem annars hade kommit på den idén? Och det fungerar otroligt bra! Att ingen kommit på det förut. Konserten är en enda rytmisk orgasm.
Att Adrian Belew lämnat plats åt den som gitarrgud betraktat mindre begåvade Jakko Jykzyk är på gott och ont. Man kan sakna den magnifike Belew. Å andra sidan innebär det att Fripp själv tar större ansvar för ljudbilden och det, ja, det innebär i sin tur att det här var en konsert som går till historien som en av tidernas bästa, kanske den bästa. Kort sagt är karln sanslös. När Jakko Jykszyk inte klarade av alla baktakterna som Crimsons låtar kryllar av, ja, då drog ljudteknikern bara lite snyggt och diskret ned hans gitarr samtidigt som Fripp snabbt la om sitt eget körschema och lirade vanlig gitarr så det stod härliga till.
Låtlistan var en utsökt blandning av Crimsons låtar sedan starten 1969 fram till nu toppat med omöjliga versioner av Epitah, Starless, Catfood och mycket, mycket annat.
King Crimson drar nu vidare till Kanada och Asien och ni som är musikfreakar och inte upplevt detta har bara att packa väskan och börja jaga flygbiljetter och platser i konserthusen.
En annan sak är att Wall tycks mena att Reeds karriärs berg och dalbanor bara berodde på drogerna och så var det väl delvis så länge Reed knarkade (rejält), vilket han gjorde under sisådär 15 år. Å andra fortsatte han svänga hejvilt i sina uttryck även sedan han blivit ren, och ren var han under många decennier då han fortsatte skapa stor musik. Saken är den, och det betonas inte nog i boken, att Reed var en konstnär som följde sin egen kompass, både då han gjorde mainstream, om det nu kan kallas det, och då han gjorde saker som Metal Machine Music, alltså sådant han visste knappast var bra för karriären eller framtida förhandlingar med skivbolagen, och det är inte minst därför han är värd att respekteras och högaktas. Att han dessutom gjort en radda av fantastiska låtar gör det inte sämre. Sist men inte minst är det befriande med en sådan som Lou Reed som är cool livet igenom för det kostar på att vara cool och inte dansa utan hellre sitta sur i ett hörn och irritera sig på världen.
