Girard – från Zin till Mt Veeder & Grieg

Har tidigare påpekat den för vinälskare tragiska utvecklingen i Sverige med sliskiga hittepå-appassimento och dito zinfandel, där de första namnet till trots inte behöver vara italienska och de sista inte amerikanska. Den som vill ha äkta vara måste dessvärre gå upp i pris, definitivt över 100 sek och mer sannolikt över 200 sek. Nu finns det å andra sidan inte så mycket att säga om att många konsumenter tycker om de där produkterna som är dagens Parador eller att producenter och importörer passar på att slå mynt där det går. För er som vill prova äkta äkta Zinfandel – menar med det dels Zinfandel från USA, dels sådan som inte sötats upp eller på annat vis anpassats efter skräpvinskonsumentens smakpreferenser – har jag tidigare rekommenderat det utmärkta sitta-utomhus-och-grilla-vinet Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek. Vill nu passa på att puffa för ett par andra viner från Girard.IMG_1024I Sverige finns redan i Systembolagets beställningssortiment Girard Chardonnay, nr 74963, 175 sek. Det här är vinet för dig som längtar efter en tämligen klassisk chard från Kalifornien, med hästsparkens kraft men utan överdrifter i form av vare sig det ena eller det andra: på hustypiskt vis har det skickliga gänget på Girard även här lyckats späcka flaskan full av kraft, pondus och upplevelse utan att gå över gränsen någonstans. Om Girards Old Vine Zinfandel är det perfekta utomhus-rödvinet är det här det perfekta utomhus-vitvinet – även när du grillar.IMG_1022

I vinets värld tar det ibland tid att få som man vill. Det gäller framförallt viner som är särskilt efterfrågade. Till de sistnämnda hör allt som kommer fån det unika läget och lilla AVA Mount Veeder. Efter att ha kombinerat tjat med att fint stå med mössan i hand i kön har importören äntligen fått sig en tilldelning av Girard Cabernet Sauvignon Mt Veeder. Låt vara bara ett tiotal lådor men icke desto mindre förty: tio lådor är tio lådor och handlar det om ett sådant här vin är det inte fy skam. Självklart kommer det kosta skjortan när det når Sverige (förmodligen Systembolagets beställningssortiment såvida inte SB bestämmer sig för att lägga fingrarna på godbiten och köper in den som ”exklusiv vara”), men, och det är viktigt, efter hårda förhandlingar lär priset i Sverige stanna under 500 sek (gissningsvis 499 sek…) trots att dollarn skjutit i höjden och att priset egentligen borde landa runt 650 sek. Lämplig julklapp till vinfreaken? Släpps sannolikt i början av hösten eller så (följ vinifierat och håll dig uppdaterad…). Bergamusik med stämningsfull bonus.IMG_1019

Chez Panisse, Berkeley & Neil Sedaka

Om du kanske inte mot förmodan, snarare med förmodan, plötsligt finner dig själv vandrande på hungrig mage mitt i Berkeley och undrar ”Vad tusan gör jag nu då?” då kan det vara bra att ha svaret på följdfrågan – ”Vad tusan gör jag nu?” är att betrakta som retorisk, eller hur? mer intressant är frågan som följer sedan du konstaterat att du ska äta, nämligen, som den vakne HR:en räknat ut, ”Var?” – vilket är Chez Panisse på 1517 Schattuck Avenue. Schysst franskt brasserie mitt i Berkeley. Ge dig hän, frossa i det fransktraditionella och känn dig som en av alla de aktiva och pensionerade lärarna från universitetet som tycks ha utsett haket till sitt. Calender Girl. Oh, Carol. One Way Ticket.bild

Åttonde maj – en dag då vi minns det som inte får glömmas

Veterligt betyder dagens datum föga för svensken i gemen. För fransmännen är det ett datum lika viktigt som elfte november. Båda datumen är helgdagar här. I det första fallet handlar det om vapenstilleståndet i Europa 1945, i det andra om Första världskrigets slut 1918. Nu kan man invända att Sverige inte deltog i de där krigen och därför inte i direkt mening har något att fira och den historiskt mindre bevandrade kanske menar att Frankrike förvisso har att fira Första världskrigets slut men att landet knappast bidrog i någon större utsträckning i striderna 39-45.

Rimligtvis har alla länder som ockuperades eller deltog i krigen anledning att fira bådeA tous les Francais ockupationens och stridernas upphörande och alla torde ha anledning att ta varje tillfälle i akt att fira Freden. Rent av är det svårt att komma på vad som är mer värt att fira än den. När det gäller Andra världskriget förefaller hela världen ha anledning att fira – inklusive de neutrala och ”förlorarna” – med tanke på att världen befriades från ett fåtal bestialiska regimers försök att påtvinga omvärlden sina sjuka tankar.

I Frankrike minns man idag offren, umbärandena, deportationen, övergreppen och vansinnet. De motståndsmän och – kvinnor som fortsatt är i livet samlas i byarna och visar fallna kamrater sin aktning och levandegör dem igen i tanken. Förvisso marscheras det en del också men framförallt hålls det tal om det bestialiska och det eländiga. På TV visas dokumentärer om rasbiologins och dödslägrens omänsklighet och vansinne. I skolan genomförs inför dagen sedan 1961 ”Concours de la résistance” – en tävling där elever gör arbeten utifrån givna teman och vinnarna får pris av självaste presidenten på den stora dagen. I år var temat ”La libération des camps nazis, le retour des déportés et la découverte de l’univers concentrationnaire”.

Även om Sverige inte var direkt delaktigt i de stora krigen på 1900-talet finns all anledning för landet att följa det franska exemplet. En helgdag inriktad på att minnas det som aldrig får glömmas är inte bara legitim för alla, den bör vara obligatorisk för alla. Dansk tapto.KoncentrationslägerFotnot: Viss förvirring råder ibland kring datumet för Andra världskrigets slut. Bortsett från att striderna på andra sidan jordklotet fortsatte ytterligare tre månader firar Ryssland och en del andra länder som tillhörde Sovjetunionen den nionde maj, dagen då de undertecknade ett eget dokument med Tysklands ÖB Keitel (den åttonde maj var det Jodl som undertecknade det första dokumentet i Reims). Några föredrar sjunde maj, då det första undertecknandet inträffade för den som levde i en senare tidszon.

Barrel House Tavern, Sausalito & Neil Sedaka

Mitt i smeten, vid vattnet, med bästa utsikt över San Franciscos skyline ligger Barrel House Tavern. Kör ut ur SF, över Golden Gate och ta strax av till höger. Där. Schysst mat. Fina Kumamoto-ostron. Vinlistan helt i sin ordning. Fullt acceptabel prisbild. Rekommenderas. Stairway To Heaven.bildbild

Hedges Family Estate & Red Mountain A.V.A.

Vill minnas att Tom Hedges och jag träffades första gången 1989. I Bordeaux. Ett par år senare fick vi båda utmärkelser i Sverige i anslutning till Vinordic/GastroNord och bjöds på en flott middag på Coq Blanc, bland annat tillsammans med suveränen Michael Broadbent. 1997 träffades vi på plats. På Red Mountain i östra Washington State. Där Tom och hans hustru Anne-Marie uppfört ett av de första vinerierna i området. På min inrådan planterade de Syrah och några år senare, 2001, blev jag en mer permanent rådgivare.bild

I samma veva som vårt samarbete började fick Red Mountain sin A.V.A.-status, American Viticultural Area, alltså en amerikansk motsvarighet till de europeiska appellationssystemen (AOC/P, DOC, DO…). Familjen Hedges, och särskilt Tom, hör tveklöst till dem som drivit appellations-frågan hårdast. Så hårt rent av att företaget ofta låter ursprunget vara huvudnummer på etiketterna. Det gör att många konsumenter uppfattar vinerna som ”Red Mountain”. Helt i enlighet med avsändarens önskan. Å andra sidan har detta medvetna och i grunden ödmjuka tillvägagångssätt lett till att många missar att alla Hedges viner förvisso är ”Red Mountain” men att de också är legio och att de egentligen heter något annat. Som DLD. Eller Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”). Eller Bel’ Villa eller Goedhart Syrah.bild

Det där sista vinet görs egentligen av Sarah Goedhart (dotter till Anne-Marie och Tom) och var från början snarast en garage-Syrah. Nu sedan Sarah blivit head winemaker – hon efterträdde sin farbror Pete för en månad sedan, efter att ha arbetat som assistant winemaker under flera år – har Goedhart inordnats i Hedges-portföljen men fortsätter ha sin egen, lite stramare husstil. Inte helt typiskt för vad många idag uppfattar som ”amerikanskt vin” men i högsta grad ett uttryck för sitt ursprung.bild

Det som utmärker Red Mountain är en på samma gång överdådig frukt och en synnerligen stram struktur. Det gör att vinerna härifrån lätt tappar druvfokus och/eller blir väl tuffa, framförallt när de är unga. Den som anstränger sig det minsta får dock med lätthet till ett frapperande druvuttryck i de flesta sorter som provats på berget. Kanske framförallt i Syrah, Cabernet sauvignon, Malbec och Cabernet franc. Ge det några år till och vi kommer kanske att lägga sorter som Marsanne och Grenache till den långa raden av druvor som går som tåget på berget. (Merlot? undrar någon, njaee, det är i motsats till vad många tror en mycket svår druva om man vill få fram verklig druvkaraktär och inte bara överdådig plommon-frukt, helt ok på berget men inget som sticker ut.)bild

För att lyckas krävs att du odlar med hjärnan och hjärtat. Jorden är av självklara skäl i detta ökenområde synnerligen mager. Det gör att många lätt överdriver såväl gödning som bevattning. Två bra sätt att sänka kvaliteten på vinet och att köra över naturen. Den som är mer återhållsam med vattnet och gödningen och som tuktar, beskär och gallrar med den besatthet som krävs för att vin ska nå de höga höjderna kan få fram minst sagt förstklassig frukt. Sedan gäller det förstås också att kunna förädla på rätt sätt och här har ingen ännu så länge nått ända fram. Det finns flera utmärkta uttryck för Red Mountain och viner härifrån av mycket god klass men de där riktiga fullträffarna är vi ännu inte framme vid – tänk för övrigt på att A.V.A. Red Mountain inte ens hunnit fylla 20 år!bild

Den som nu vill besöka det högst besöksvärda området reser med fördel till Seattle eller möjligen Portland och hyr en bil där. Det tar tre-fyra timmar att köra till Red Mountain och den vackra resan går över Kaskadbergen och från kustens havsklimat till inlandets öken. Här kan bara den som har tillgång till vatten leva och odla. Försörjningen kommer i första hand från den gigantiska floden Columbia men även från vattendrag som Yakima. Den som flyger propellerplan från Seattle kan en klar dag tydligt se de gröna plättarna öken som bevattnats.bild

Min huvudsakliga uppgift hos Hedges har sedan många år varit att pocka ut deras ”klubb-viner” eller Limiteds. Detta ska vara företagets bästa, och dyraste, viner och de säljs så gott som uteslutande till medlemmarna i företagets klubb. Vissa viner och i förekommande fall ett mindre antal buteljer av utvalda ”Limiteds” finner emellertid sin väg till någon krog eller rent av till Sverige där vi under en tid haft Hedges Family Estate Limited Malbec i Systembolagets beställningssortiment. Osäker på om det finns några Malbec kvar när ni läser detta, men det är värt att kolla via SB:s hemsida. I Sverige finns följande Hedges-viner: Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”), nr 70976, 199 kr; DLD Cuvée Marcel Dupont, nr 71000, 225 kr; Bel’Villa Vineyard Syrah (Goedhart), nr 71749, 225 kr.bild

Vid min senaste resa till området satte jag ihop fyra nya Limiteds. Viner som nu blendas och buteljeras för att komma ut på marknaden om sisådär två år. Årets Limiteds är gjorda på Cabernet sauvignon, Merlot, Syrah och Malbec. Ryan Adams. Stomu Yamashta’s Go. PS En film om Hedges senaste release ”La Haute Cuvée” (finns dock ej i Sverige).

Direktrapport från tåget Stockholm-Köpenhamn en dag i maj & Smashing Pumpkins, XTC, Mozart & JSBX

 

– Ja, men det är ju lite jobbigt att umgås… – Nej, jag har skickat… – när de blir sådana – Man slog ihop de tre gröna områdena! – … vi har också en… som blivit sådan… – Jaja, haha, nejnej, haha, jahahaha… -… går inte. – Mmm! – Ja, men det ordnar jag! – Jo men det har jag försökt men jag…- Som jag uppfattar det så var det det. -… tänkte jag börjar med att ringa till… – Jag tänkte att vi uppdaterar avtalet… -… dig -… sjuttiofem procent. – Jo, metallföretag… – Att det är uppdaterat att det här är statusen… -… men gäller gamla metallavtalet alla metallföretag? – … då förbereder… – Jaja! -… inte… – Nej, i paragraf fem – jamen, de… – fanns inget smidigare – hörs väldigt bra – allt fokus på -…all text på metallavtalet – ja men vi håller…

Vinifierat kräver med omedelbar verkan att alla svenska tågset kompletteras med godsfinkor varuti för ändamålet anställda ordningsvakter med bakgrund i kriminella gäng placerar alla gaphalsar som fläker ut sitt privatliv och förorenar miljön med arbetshemligheter och ändå värre nonsens. Det är i sådana här stunder lätt att skylla på samhället och bokstavskombinationer och knark och skolan och frånvarande föräldrar men ytterst beror det nog på att gaphalsarna är rejält dumma i huvudet. Vi försöker överrösta dem med Smashing Pumpkins, XTC och Ave Verum Corpus (svårt dock att överrösta han med metallavtalet med Mozart, behövs mer bröt och skrän för att slå ihjäl hans högljudda stämma, får bli lite JSBX)

Mitt i ingenting: Brasserie Four, Walla Walla! & Purple Guy

Östra delen av staten Washington, eller Eastern Washington som det också heter, är mest öken och ingenting, men rätt som det är dyker det upp ett hus. Eller två. Eller något grönt. Eller ett hus med ett bilvrak och en hängande fönsterlucka. Eller en redneck. Eller en tätort. Eller två. En av de där tätorterna är Walla Walla. Inte mindre än runt 45 000 pax samlas här i ett tappert försök att likna en stad med omnejd och de lyckas bra. Staden är ganska Brasserie Fourmysig och det finns både ett och annat att locka med. Som en livaktig vinindustri. Och därmed en massa vinerier och tasting rooms. Och några matställen av hygglig klass. Som Brasserie Four. Mitt i sta’n. Här syns en och annan lokal vinmakare beblanda sig med folk som vore hen en vanlig människa. Personalen är urtrevlig och professionell. Maten bra och till och med ofta mycket bra i traditionell fransk brasseriestil. Här hittar du allt det där du knappt kan få tag på i Frankrike nuförtiden. Trevlig prisbild. Bra vinutbud. Både lokala och internationella, inte minst franska, viner. Klart vi ger högt betyg och rekommenderar stället! Purple Guy.

Dum, dummare 2 & Todd Rundgren

Det händer, då man dissar andras, som Hustrun, märkvärdigt lättviktiga smak för litteratur, musik och film, att de, de dissade, på ett direkt löjeväckande vis, kontrar med, typ, ”ska du säga som tycker om Dum, dummare och bröderna Farrelly”, som om det faktum att en person funnit filmkulturens Graal skulle kunna vändas mot hen, nej avundsjuka är vad detDum, dummare 2 är fråga om!, avundsjuka från den som inte lyckats svinga sig upp på filmhistoriens Mount Everest. Omutifallatt någon i filmens värld högkulturellt stående skulle ha missat Dum, dummare 2 kan vinifierat i all enkelhet och utan att ge sig in på några mer djuplodande analyser meddela att den är ytterligare ett mästerverk av bröderna Brothers och att såväl Jim Carrey som Jeff Daniels, för att nu inte tala om Kathleen Turner, i vanlig ordning står för en inte bara habil utan rent briljant insats och som om det inte räckte med det vet vi redan att Todd Rundgrens musik, eller åtminstone Todd själv, borde få Oscar Life Time Award. Vacker, rolig, spännande och kort sagt ytterligare en milstolpe i Filmens historia från Farrellys.

Dagens fråga: Varför knarrar piloter? & STP

Att kabinpersonalen talar med en slags upp-och-ner-röst när den säger saker som ”Please be careful when you open the overhead compartment, objects may fall out” är allmänt Charles Lindbergbekant och kanske är pilotens och styrpersonens knarrande med rösten också det och månne behövs ett förbud mot cockpitpersonalens mystiska knarrprat. Hursomhelst funderar vinifierat på att kräva förbud i skrivande stund sedan styrkvinnan på dagens flight knarrat något om att vi kom iväg tidigt och därför kommer landa före tidtabell och det är siochså varmt nu och kanske sisådär om ett par timmar när vi är framme… allt med en förfärligt massa knarrande och i en enda lång utandning som gör att meddelandet avslutas i ett slags utdraget knarrstön vars innebörd är omöjligt att tolka. Och frågan kvarstår: varför knarrar piloter? STP.

Dubrovnik Festiwine: resultatet!

Men snälla människa, berätta vem som vann, vilka som fick alla fina priser på den där vintävlingen i Kroatien som du skrev om! skriker upprörda HR:are och vinifierat hör dem. Här är resultatet från Dubrovnik Festiwine 2015 (kort sammanfattning): Trofén gick till Pomet Plavac Mali 2012 från producenten Crvik och underregionen Konavle. Crvik blev för övrigt med ett flertal tunga medaljer det mest framgångsrika vineriet över huvud taget. Högst bland Dingac-vinerna hamnade Markus Pepejuh Dingac 2011 från Simunovid i Szabo. Bästa vitvinet var Grk Cebalo 2013 från Branimir Cebalo och underregionen Korcula. Fjolårsvinnaren Terra Madre Plavac Mali från Poljopromet och underregionen Komarna fick guld också i år och visade att man är att lita på.Festiwine