Hur vet du att sommelieren är otrygg i stunden? Han (det är alltid en han) behåller den hippa hatten på hela provningen. Sång.
Sommelierens hippa hatt
2
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Moralens pris
För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.
Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.
Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.
PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.
Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC
I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.
Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.
Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.
Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.
Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.
Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.
A Zinful Story
I Sverige har på senare tid ”zinfandel” kommit att stå för en vinstil. Denna oerhört populära stil är i många vinälskares ögon en styggelse och närmast att jämföra med filmälskares syn på hemgjord splatterfilm med usla skådespelare, ketchup istället för blod och blåmärken åstadkomna med pastellkritor. Det kanske mest intressanta med den här zinfandel-vågen av hemkört splattervin är att den redan sköljt över Sverige en gång tidigare, men då under namnet Primitivo .
Det som hänt är alltså att de gamla succévinerna från 00-talet bytt kläder och namn och återerövrat vulgärmarknadssegmentet från sig själv. Ett trick så snyggt och imponerande att det bör ingå i varje svensk kurs i marknadsföring. Den bästa ingrediensen i soppan är att konsumenten på fullt allvar tror att den dricker en annan sorts vin idag och, inte minst, att hens italienska primitivo nu är en amerikansk zinfandel fast den, alltså, inte alltid är det.
Kort sagt tar penningsugna och smarta importörer hjälp av någon som kan kläcka koncept åt dem och sedan lanserar de samma gamla italienska primitivo som förment amerikanska viner, eller så hittar de en riktigt billig zinfandel i USA. De heter alltid något i stil med The Real Zing. En lek med något som säger att det är ”äkta”, eftersom det inte är särskilt äkta, och något som anspelar på zinfandel, eftersom det ibland inte är zinfandel eller, i de amerikanska vinernas fall, eventuellt är det fast då i en pinsamt usel version. Oftast kryddas anrättning med populära och till intet förpliktigande ord som Old Vine, som ska ge en känsla av kvalitet och, i de italienska vinernas fall, Amerika.
Bortsett från de italienska hittepå-zinfandlarna kommer en mer äkta störtflod från det stora landet i väster – zinfandel-druvans hemvist. Problemet med en stor del av de här vinerna är att de är minst lika usla som sina italienska kusiner. Utmärkande för dem är att de så gott som alltid heter något klämkäckt baserat på ”zin”, men utan det där italienska påståendet om äkthet. De är misstänkt billiga i förhållande till de amerikanska zinfandel-viner som inte har med en ordlek på ”zin” i namnet. Det är för övrigt frapperande hur den här leken med ”zin” avtar i takt med att priset på vinet ökar.
Oavsett om vinet tillverkas i Italien eller USA görs det lent och insmickrande med övermogna druvor, ibland med tillsatt vatten för att få ner övermognadens odrickbara alkoholhalter; i den mån det behövs tillsätts socker i lagom mängder, men man kan lika gärna på annat vis få vinet att smaka sött omuitfallatt man nu skulle bry sig om att någon pekar finger för att sockerhalten är för hög, vilket ytterst sällan händer.
Nu är det i skenet av det ovan sagda lätt att få för sig att konsumenten är korkad som går på tramset och så är det förstås. Innan någon nu skriker sig hes om denna nyss utslungade dissningen av konsumenten och hens personliga smak vill er utsände i splattervinernas illaluktande värld påpeka att vi alla pendlar mellan att vara sofistikerade och vulgära konsumenter. Den som dricker splattervin kanske är finsmakare på opera istället och tvärtom. När alla insett det är det inga problem med att tala om konsumentens understundom usla smak och precis som den som inte förstår sig på opera eller fotboll kan behöva lite hjälp på vägen för att upptäcka skönheten i de konstarterna, kan mat- och vinkonsumenten ibland behöva en hjälpande hand för att inte fastna i de nedre regionerna av upplevelsens fulla potential.
Det mest tragiska i det ovan sagda är nu inte att många konsumenter låter sig dras vid näsan med enkla tjuvtrick – det händer hela tiden – eller att den hinkar splatterviner, utan att alla de seriösa zinfandel-vinerna som finns vid sidan om skräpet får sitt rykte besudlat av splattervinerna. Det finns i skrivande stund 125 viner samlade under rubriken ”zinfandel” på Systembolagets hemsida. Det är slående hur de billiga flaskorna och boxarna nästan uteslutande bär de här ”zin”-etiketterna och det är slående att en stor mängd viner samlas runt eller under 100 kronor. vinifierats tips till sina HR:are är att de ska gå ut och finna bra, äkta zinfandel och att de definitivt ska undvika flaskorna under 100 kronor och alla boxar och helst ska de gå på flaskorna över 150 kronor.
vinifierats eget tips blir en zinfandel som er utsände i Kaliforniens soldränkta vinmarker funnit där och det handlar om Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 181 kr. Det här är en zinfandel som balanserar på gränsen till det vulgära men klarar balansgången med den äran och därför blir en smakrik och läcker munfyllare till vinterns stekar och älgburgare och när ni galningar som ägnar er åt sådant tar fram grillen fram i vår är det ett vin som klarar de söndergrillade smakerna och utesittarkvällens kyla och besvärande os från grannarna. Framförallt är det här ett rent och välgjort vin utan vulgärvinernas obalans och bittra orenheter. (Här mer om druvan zinfandel eller pribidrag som den hette en gång i tiden och lite musik och det måste så klart bli The Sinners.)
Sista kvinnovinmakardagen: TWWD2015 (9 mars) & Bowie & Nona Hendryx
Av en tillfällighet har det blivit så att Terrific Wines portfölj kraftigt domineras av kvinnliga vinmakare. ”Vi har valt våra producenter utifrån vinmakarnas förmåga att göra rena och snygga viner,” har importörens VD, Andreas Karlsson, sagt vi upprepade tillfällen då det kommit på tal varför kvinnorna dominerar. Ett annat sätt att säga det där är att man valt producenter/vinmakare baserat på kompetens, inte kön.
Eftersom kvinnorna nu dominerar bestämde sig Terrific Wines 2012 för att i anslutning till Internationella kvinnodagen (8 mars) under tre år arrangera en Terrific Women Winemaker’s Day (TWWD) i Stockholm och då visa upp några av vinmakarna och deras viner. Heldagen består av ett flertal seminarier och provningar ledda av de för ändamålet influgna kvinnorna och att det blivit ett populärt inslag i vinnördarnas värld är lätt att förstå. Så varför är årets TWWD den sista?
”När vi sparkade igång den här aktiviteten 2012 sa vi att inom tre år kommer andra att göra samma sak och vi kommer få se fler ’kvinnor-vin-grejer’ och då blir vi bara en bland alla andra och vi vill inte känna oss som kopiekatter,” säger Andreas Karlsson. ”Ett annat, mindre egotrippat skäl, är att vår utgångspunkt egentligen är kvalitet, inte kön, och vi vill verkligen inte hamna i ett fack som lätt känns kommersiellt utstuderat, det har inte varit idén med det här, snarare att hylla ett gäng skickliga vinmakare som har något att säga inte bara till oss utan alla andra som är intresserade av vin.”
Sista TWWD alltså. Samtidigt som det är frestande att säga ”missa inte den!” är inte platserna oändliga. I första hand riktar sig detta till branschfolk (sommelierer, vinskribenter, restauratörer, Systembolaget…) men vinklubbar och vinnördar kan äga tillträde – du som är intresserad kan ta kontakt med Andreas Karlsson på Terrific Wines. På plats finns i år Dorli Muhr, Clotilde Davenne, Marie Menger-Krug, Giulia Negri, Françoise Feuillat-Juillot och Sarah Goedhart/Hedges. Dessutom kommer (kvinnliga) vinmakare i Sydafrika (Mullineux), Chile (Casa marin) och Oregon (Ponzi) medverka via satellitlänk.
Nytt för i år, sista året TWWD arrangeras i Stockholm, är att hela gänget åker vidare till Ästad Vingård utanför Varberg, där en halvdag och en ”winemaker’s dinner” arrangeras tisdagen 10 mars. Suffragate City. Nona Hendryx.
En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc
Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.
Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).
Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.
Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.
Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes
Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.
Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.
Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.
Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.
Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame
Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egen
variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.
Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich
Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fullt
mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.
* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.
Vinets Dag 2015 & Larry Lurex
Knappt har vi stökat undan Julen förrän det är Vinjulafton, eller Vinets Dag som det kommit att kallas i folkmun, den 22:a januari. Dagen då vi alla
öppnar något extra gott, då Munskänkarna ordnar nationell vinprovartävling och de olika sektionerna kallar till möten med ambitionen att locka de som bara är nyfikna och rent av nya medlemmar, då de små, privata vinklubbarna samlas till muntra samkväm i det att de rosenkindade och uppspelta medlemmarna öppnar gamla godingar och kastar sig ut i det blå utan skyddsnät och korkar upp en och annan obekant nykomling från för dem tidigare okända vinmarker, då krögarna och sommeliererna landet runt öppnar ovanligt bra flaskor för glasvis försäljning, och då alla nobbar boxen. Var hälsad sköna Vinets Dag! Larry Lurex uppmärksammar i en sång ljudet av ett gott vin som hälls upp.