Bag-in-Box inte bara en svensk succé & BiB-tips!

Publicerat 2015-02-21 av Lars Torstenson

vinifierat hänger sig ofta och vällustigt åt att baktala och förlöjliga bag-in-boxen och understundom också åt att håna vinkartongens tillbedjare. Nu är det egentligen inget större fel på de där lådorna. I alla fall inte om man ser till vardagsviner som ska konsumeras mer eller mindre per omgående och då vinpåsen töms inom ett par veckor. Problemet är att det ligger i sakens natur att BiB = enkelt vin. Ingen seriös producent kan tänka sig att översvavla sitt kvalitetsvin och tappa det på en behållare som läcker syre i sådan omfattning som Bag-in-Boxen. Med andra ord finns det en klar kvalitetsbegränsning för vinkartongen.

Ett annat problem för den som är lite om sig och kring sig är att de mest utstuderade och cyniska marknadskoncepten tycks drabba BiB-kunderna, som om dessa skulle vara mer lättlurade än andra, vilket de kanske också är om de på fullt allvar köper de där koncepten utan att förstå att de egentligen köper något annat.

Nåväl, om nu den enskilde tycker att vinet i fråga duger gott så gör det så klart det. Undviker dessutom den glada kartongdrickaren de billigaste boxarna – de som är så billiga att misstanken finns att någon annan, bakåt i ledet, betalar istället, med sin hälsa eller den omgivande miljön – och om den serverar sitt vin från en karaff istället för lådan, ja, då finns det inte direkt något att gnälla om.

Oavsett vad vi nu tycker om boxen förtjänar det att nämnas att det på intet vis är så att Sverige är unikt i sitt kopiösa boxdrickande. Sedan urminnes tider har de flesta fria vinmarknader, särskilt runt Medelhavet, dominerats av storpack. Förr var det de synnerligen miljövänliga plastdunkarna man tog med sig för återfyllning direkt hos producenten. Sedan länge är det boxarna som i ganska snabb takt ersätter dunkarna. Kort sagt närmar sig BiB:en 50 procent av marknader som den franska (en nivå som ligger ungefär fem år bort). USA, Tyskland, UK… överallt drar vinlådan fram som de gamla vandalerna en gång sköljde över Europa.

Som utlovat i rubriken avslutar vinifierat med att tipsa om de BiB vinfierat gärna köper: Inga.

Musik.

Hårdare kontroll stryker offert

Publicerat 2015-02-18 av Lars Torstenson

Svara

Historiskt har Systembolaget emellanåt efterfrågat viner till omoraliskt, och ibland rent av omöjligt, lågt pris. Detta har inte minst gällt produkter med certifikat av olika slag, till exempel för ekologisk produkt. Samtidigt har inte alltid kontrollen av producent och vara varit den bästa. Detta har dock ändrats över tid och på senare börjat stramas åt rejält. En intressant effekt av både en kanske inte fullt igenomtänkt förfrågan och den hårdare kontrollen fick vi häromdagen prov då Systembolaget strök en av sina offerter.

Det visade sig att ”producent och leverantör inte kunde uppvisa fullgod dokumentation som redogjorde för bland annat volym och certifiering” då monopolet åkte till offertvinnaren för att kontrollera att vinet och certifikaten fanns och var i sin ordning. I sådana här fall går vinsten vidare till offerttvåan. Nu hade inget mer vin än vinnaren uppnått de 18 poäng som krävs i Systembolagets blindprovning för att komma ifråga för lansering. Följaktligen kommer det därför inte lanseras ett ”Italien, ekologisk, Apulien, box, rött vin, garanterad volym 300 000 l, pris 199 kr (mot konsument)”.

Det positiva i det här är att Systembolagets hårdare kontroller fungerar. Negativt är att företaget efterfrågar viner som inte finns eller som i vart fall inte finns till det priset och den volymen som önskas. Det sorgliga är att en omöjlig produkt fick en av de ytterst åtråvärda offertförfrågningarna i den här inköpsrundan (för lansering juni 2015).

Sannolikt var detta inte sista gången något liknande händer och gissningsvis har tidigare produkter som egentligen inte fullt ut motsvarat Systembolagets krav lanserats – då på den tiden när kontrollen var mindre omfattande. Förhoppningen nu är att monopolet en gång för alla tar tag i det där med prisbilden och slutar efterfråga ohemult billiga viner.

Badger. Jan Johansson & Georg Riedel. Corelli.

TWWD 2015 & Shakespear’s Sister

Publicerat 2015-02-14 av Lars Torstenson

Det drar ihop sig till Terrific Women Winemaker’s Day (TDDW) 2015. Det här tredje och sista året ”Kvinnovinmakardagen” arrangeras tillkommer det nya, att evenemanget inte bara äger rum på Sheraton 9 mars. Dagen därpå drar cirkusen vidare till Ästad Vingård, där hugade kan delta från lunch och följa de många föredragen under eftermiddagen eller bara ansluta till den ambitiösa ”winemaker’s dinner” som dukas upp på kvällen (läs mer här). Självklart går det att hyra rum (i mån av plats) på Ästad.

I Stockholm ser programmet lite annorlunda ut och är mer inriktat på ”branschen”. Klockan 11.00 drar Marie Menger-Krug igång dagen med ett föredrag om ”The beauty of Weissburgunder” – ett unikt tillfälle för den som vill lära sig mer om druvan ifråga och samtidigt lyssna till en vinmakare med en egen och sympatisk filosofi. 12.00 tar Andrea Mullineux över via länk. Hon talar om ”Swartland terroir”. 13.00 berättar Clotilde Davenne om sin tuffa resa från ingenting till stjärnstatus, ”10 years on Les Temps Perdus” är rubriken. 14.00 tar Clotildes kompis Françoise Feuillat-Juillot över och talar om ”Ageing potential of Montagny”. Dorli Muhr lär oss mer om ”Red wines of Austria” 15.00 och 16.00 berättar Maria Luz Marin via länk om ”Cold Climat Challenge of Chile”, kanske säger hon också några ord om hur hon byggt upp Casa Marin från ingenting. Sarah Goedhart talar om ”The other grapes on Red Mountain” 17.00 och 18.00 visar Barolo girl Giulia Negri upp sina nya ”cru-viner” och lär oss allt om ”The new Barolo crus”.

Utöver detta tillkommer ett föredrag av Sveriges senaste Master of Wine, Louise Sydbeck , och ni som inte får plats på seminariet får i alla fall chansen att bekanta er med henne. Eventuellt tillkommer också ytterligare en vinmakare via länk.Tips på vinmakarnas viner i Sverige. Shakespear’s Sister.

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Publicerat 2015-02-13 av Lars Torstenson

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Sommelierens hippa hatt

Publicerat 2015-02-12 av Lars Torstenson

Hur vet du att sommelieren är otrygg i stunden? Han (det är alltid en han) behåller den hippa hatten på hela provningen. Sång.

Moralens pris

Publicerat 2015-02-10 av Lars Torstenson

För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.

Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.

Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.

PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.

Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC

Publicerat 2015-02-09 av Lars Torstenson

I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.

Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.

Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.

Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.

Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.

Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.

A Zinful Story

Publicerat 2015-02-03 av Lars Torstenson

I Sverige har på senare tid ”zinfandel” kommit att stå för en vinstil. Denna oerhört populära stil är i många vinälskares ögon en styggelse och närmast att jämföra med filmälskares syn på hemgjord splatterfilm med usla skådespelare, ketchup istället för blod och blåmärken åstadkomna med pastellkritor. Det kanske mest intressanta med den här zinfandel-vågen av hemkört splattervin är att den redan sköljt över Sverige en gång tidigare, men då under namnet Primitivo .

Det som hänt är alltså att de gamla succévinerna från 00-talet bytt kläder och namn och återerövrat vulgärmarknadssegmentet från sig själv. Ett trick så snyggt och imponerande att det bör ingå i varje svensk kurs i marknadsföring. Den bästa ingrediensen i soppan är att konsumenten på fullt allvar tror att den dricker en annan sorts vin idag och, inte minst, att hens italienska primitivo nu är en amerikansk zinfandel fast den, alltså, inte alltid är det.

Kort sagt tar penningsugna och smarta importörer hjälp av någon som kan kläcka koncept åt dem och sedan lanserar de samma gamla italienska primitivo som förment amerikanska viner, eller så hittar de en riktigt billig zinfandel i USA. De heter alltid något i stil med The Real Zing. En lek med något som säger att det är ”äkta”, eftersom det inte är särskilt äkta, och något som anspelar på zinfandel, eftersom det ibland inte är zinfandel eller, i de amerikanska vinernas fall, eventuellt är det fast då i en pinsamt usel version. Oftast kryddas anrättning med populära och till intet förpliktigande ord som Old Vine, som ska ge en känsla av kvalitet och, i de italienska vinernas fall, Amerika.

Bortsett från de italienska hittepå-zinfandlarna kommer en mer äkta störtflod från det stora landet i väster – zinfandel-druvans hemvist. Problemet med en stor del av de här vinerna är att de är minst lika usla som sina italienska kusiner. Utmärkande för dem är att de så gott som alltid heter något klämkäckt baserat på ”zin”, men utan det där italienska påståendet om äkthet. De är misstänkt billiga i förhållande till de amerikanska zinfandel-viner som inte har med en ordlek på ”zin” i namnet. Det är för övrigt frapperande hur den här leken med ”zin” avtar i takt med att priset på vinet ökar.

Oavsett om vinet tillverkas i Italien eller USA görs det lent och insmickrande med övermogna druvor, ibland med tillsatt vatten för att få ner övermognadens odrickbara alkoholhalter; i den mån det behövs tillsätts socker i lagom mängder, men man kan lika gärna på annat vis få vinet att smaka sött omuitfallatt man nu skulle bry sig om att någon pekar finger för att sockerhalten är för hög, vilket ytterst sällan händer.

Nu är det i skenet av det ovan sagda lätt att få för sig att konsumenten är korkad som går på tramset och så är det förstås. Innan någon nu skriker sig hes om denna nyss utslungade dissningen av konsumenten och hens personliga smak vill er utsände i splattervinernas illaluktande värld påpeka att vi alla pendlar mellan att vara sofistikerade och vulgära konsumenter. Den som dricker splattervin kanske är finsmakare på opera istället och tvärtom. När alla insett det är det inga problem med att tala om konsumentens understundom usla smak och precis som den som inte förstår sig på opera eller fotboll kan behöva lite hjälp på vägen för att upptäcka skönheten i de konstarterna, kan mat- och vinkonsumenten ibland behöva en hjälpande hand för att inte fastna i de nedre regionerna av upplevelsens fulla potential.

Det mest tragiska i det ovan sagda är nu inte att många konsumenter låter sig dras vid näsan med enkla tjuvtrick – det händer hela tiden – eller att den hinkar splatterviner, utan att alla de seriösa zinfandel-vinerna som finns vid sidan om skräpet får sitt rykte besudlat av splattervinerna. Det finns i skrivande stund 125 viner samlade under rubriken ”zinfandel” på Systembolagets hemsida. Det är slående hur de billiga flaskorna och boxarna nästan uteslutande bär de här ”zin”-etiketterna och det är slående att en stor mängd viner samlas runt eller under 100 kronor. vinifierats tips till sina HR:are är att de ska gå ut och finna bra, äkta zinfandel och att de definitivt ska undvika flaskorna under 100 kronor och alla boxar och helst ska de gå på flaskorna över 150 kronor.

vinifierats eget tips blir en zinfandel som er utsände i Kaliforniens soldränkta vinmarker funnit där och det handlar om Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 181 kr. Det här är en zinfandel som balanserar på gränsen till det vulgära men klarar balansgången med den äran och därför blir en smakrik och läcker munfyllare till vinterns stekar och älgburgare och när ni galningar som ägnar er åt sådant tar fram grillen fram i vår är det ett vin som klarar de söndergrillade smakerna och utesittarkvällens kyla och besvärande os från grannarna. Framförallt är det här ett rent och välgjort vin utan vulgärvinernas obalans och bittra orenheter. (Här mer om druvan zinfandel eller pribidrag som den hette en gång i tiden och lite musik och det måste så klart bli The Sinners.)

Sista kvinnovinmakardagen: TWWD2015 (9 mars) & Bowie & Nona Hendryx

Publicerat 2015-01-30 av Lars Torstenson

Svara

Av en tillfällighet har det blivit så att Terrific Wines portfölj kraftigt domineras av kvinnliga vinmakare. ”Vi har valt våra producenter utifrån vinmakarnas förmåga att göra rena och snygga viner,” har importörens VD, Andreas Karlsson, sagt vi upprepade tillfällen då det kommit på tal varför kvinnorna dominerar. Ett annat sätt att säga det där är att man valt producenter/vinmakare baserat på kompetens, inte kön.

Eftersom kvinnorna nu dominerar bestämde sig Terrific Wines 2012 för att i anslutning till Internationella kvinnodagen (8 mars) under tre år arrangera en Terrific Women Winemaker’s Day (TWWD) i Stockholm och då visa upp några av vinmakarna och deras viner. Heldagen består av ett flertal seminarier och provningar ledda av de för ändamålet influgna kvinnorna och att det blivit ett populärt inslag i vinnördarnas värld är lätt att förstå. Så varför är årets TWWD den sista?

”När vi sparkade igång den här aktiviteten 2012 sa vi att inom tre år kommer andra att göra samma sak och vi kommer få se fler ’kvinnor-vin-grejer’ och då blir vi bara en bland alla andra och vi vill inte känna oss som kopiekatter,” säger Andreas Karlsson. ”Ett annat, mindre egotrippat skäl, är att vår utgångspunkt egentligen är kvalitet, inte kön, och vi vill verkligen inte hamna i ett fack som lätt känns kommersiellt utstuderat, det har inte varit idén med det här, snarare att hylla ett gäng skickliga vinmakare som har något att säga inte bara till oss utan alla andra som är intresserade av vin.”

Sista TWWD alltså. Samtidigt som det är frestande att säga ”missa inte den!” är inte platserna oändliga. I första hand riktar sig detta till branschfolk (sommelierer, vinskribenter, restauratörer, Systembolaget…) men vinklubbar och vinnördar kan äga tillträde – du som är intresserad kan ta kontakt med Andreas Karlsson på Terrific Wines. På plats finns i år Dorli Muhr, Clotilde Davenne, Marie Menger-Krug, Giulia Negri, Françoise Feuillat-Juillot och Sarah Goedhart/Hedges. Dessutom kommer (kvinnliga) vinmakare i Sydafrika (Mullineux), Chile (Casa marin) och Oregon (Ponzi) medverka via satellitlänk.

Nytt för i år, sista året TWWD arrangeras i Stockholm, är att hela gänget åker vidare till Ästad Vingård utanför Varberg, där en halvdag och en ”winemaker’s dinner” arrangeras tisdagen 10 mars. Suffragate City. Nona Hendryx.

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Publicerat 2015-01-27 av Lars Torstenson

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.