Systembolagets utmanas i ett huj av en massa näthandlare och City Gross börjar köra hem vin. vinifierat påstår att SB bjudit in till detta. Istället för att täppa till skräpsegmentet har detta fått svälla till en för en fri marknad abnorm volym samtidigt som guldgruvan ”beställningssortimentet” hanterats styvmoderligt och den egna beställningsfunktionen uppvisar ideliga brister. Kort sagt har SB satsat fel i sin iver att vara rättvist och leva som vore det konkurrensutsatt. Vi kan utgå från att det finns bra och dåliga näthandlare, att utmåla alla som giriga alkoholkapitalister är missvisande. Kort sagt är det dags för SB att satsa på kvalitet, verklig CSR och miljöhänsyn och sluta flörta med boxar, PET-flaskor, tetror och skräpvinssegmentet samt, inte minst, skyndsamt se till att få sin egen näthandel att fungera på ett korrekt sätt. Det ser mycket snyggare ut om företaget efter tidigare begångna missar sväljer förtreten och bjuder upp till hederlig kamp – faktum är att företaget har ett klart övertag i den kampen, men det måste inse det och utnyttja sina resurser och möjligheter på bästa, och, frestas man åter tillägga, hederligaste, sätt. The Ronettes. Hep Stars. John Lennon.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Kändisviner: I Sverige & Foo Fighters
Kändisviner i Sverige är något annat än kändisviner utomlands. Här är det snarast så att en PR/reklambyrå och/eller importör använder kändisar i desperat behov av pengar och/eller mer kändisskap och/eller med egon som springer runt med håven och/eller obefintlig självkritik. Visst går det att anföra att någon faktiskt gör det för den tycker det är kul, men det räcker inte hela vägen till upprättelse. För att parafrasera en gammal partiledare: Någon jävla ordning måste det vara på en vinmarknad. Den svenska vinmarknaden är bitvis rent pinsamt usel som det är och det faktum att kändisvinerna ofta kostar lite mer gör att de drar ner de lite mer ambitiösa segmenten i den okritiskt tänkandes infantila smuts. Vem är detta då bra för om nu vinlandet Sverige mår dåligt samtidigt som
ett flertal kändisar gör bort sig? Som inledningsvis nämndes lär såväl inte särskilt påhittiga byråer som enkelt tänkande importörer tjäna på detta och producenterna gör sig nog också en hacka, åtminstone i ett kortare perspektiv. Är då detta något nytt, något unikt? Nej, redan för snart 20 år sedan kom de första kändisvinerna av den här typen i samband med att Vini Lunardelli släppte sina Hitler- och Mussolini-viner. Inte anade de väl då att Mat-Tina, Lasse Stefanz, Ernst, Petter, Morberg och alla de andra långt senare skulle följa i deras fotspår. Sist men inte minst: ytterst handlar det här, förstås och som vanligt, mindre om avsändaren, även om den bör hängas ut för sin girighets och/eller snäva och därmed de facto samhällsfarliga tänkandes skull, utan mer om en sanslöst lättledd och korkad konsument, som har den vinmarknad den bett om. Skäms på er, tramskonsumenter, man må säga att ingen ska sätta sig på höga hästar men om ingen gör det röstar ni rätt som det är fram en ny liten Hitler eller Mussolini till makten. Usch. Foo Fighters.
Kändisviner: Utomlands & Atomic Swing
”Kändisvin” innebär internationellt mer sällan att någon bara sätter sitt namn på en butelj i rent pekuniärt syfte och/eller, i förekommande fall, för sitt ynkliga och okritiska egos skull. Klart det förekommer, men mer vanligt är att kändisen gör det på riktigt, det vill säga köper sig en vingård och låter någon göra vin i kändisens namn. Ja, kändisen poserar till och med gärna i vinkällaren eller vingården med ett glas vin och ett koncentrerat uttryck stämplat i nunan, sådär som hen utgår från att stora vinmakare ser ut när de arbetar ity hur kan man göra bra vin om man inte ser ut att kunna känna och tänka på en nivå som kreti och pleti bara kan drömma om? Bortsett från den ynklige och avundsjuke vinmakarens nedsättande ord nyss kan man också säga, att det, definitivt, ligger något fint, seriöst och rätt i att köpa sin egen vingård när man vill göra sitt eget vin. Således kan vi inte annat än bejaka och gilla, mycket, alla ambitiösa om än inte alltid så kända svenskar och mer kända utlänningar som Coppola och Brangelina, ja, rent av även den patetiske Depardieu, när de gör slag i saken och blir vingårdsägare och gör sitt eget ägandes kändisvin. Dessutom brukar de här personerna vara stadda vid kassa och gör rejäla
investeringar i sina gårdar, något som rimligtvis kommer massvis av människor till godo och ingen till ondo och, inte minst, de ser oftast, meddels stort intresse och personligt engagemang, till så att deras viner verkligen blir bra. Innan vi lämnar ämnet ett litet ord om nämnda Brangelinas, det vill säga Brad Pitt och Angelina Jolie, köp av Château Miraval, inte långt från där jag bor. Den här gården ägdes tidigare av en halvkompis till mig, Tom Bove. Han gjorde viner som avseende alla tre färgerna måste rankas bland Côtes-de-Provences bästa. Dessutom är gården oerhört vacker och välskött och det var en av de första i området att, för länge sedan och långt innan det blev comme il faut, gå över till ekologisk odling. Som om inte det räcker har under decennier funnits en klassisk musikstudio på egendomen. Här har allt från Pink Floyd via David Sylvian och Rammstein till Muse spelat in. Klart de haft ett rosévin som heter Pink Floyd. Nu försvinner dock det. Pitt-Jolie har inlett ett samarbete med familjen Perrin (Beaucastel) och säljer nu Pink Floyd under nytt namn och på en vacker flaska som får produkten att se mer exklusiv ut. Har inte provat. Kanske bra. Samtidigt undrar vän av ordning, och här är det inte en sur och avundsjuk vinmakare utan en vinälskare som talar, vad familjen Perrin, låt vara att den har ett otroligt hajpat namn i USA, kan tillföra viner som behöver fräschör? Vi lyssnar inte på Pink Floyd, David Sylvian, Rammstein eller Muse men väl Atomic Swing.
Eftermognade druvor, David Lynch & Lykke Li
Hört talas om druvor som får ”eftermogna på stocken”? Det och 25 % mer dagsljustimmar – dock utan att vi får veta vad vi jämför med – utgör hemligheten med en vingård jag just läst en artikel om och, föranledd av artikeln, vars hemsida jag studerat. Att en producents hemsida talar i vintungor må så vara, men att den som skriver om stället med hull och hår sväljer sådant här är anmärkningsvärt. Men vad händer om du lämnar klasarna på stocken, visst sker en förändring? Ja, självklart, men mognaden upphör i samma ögonblick som fotosyntesen upphör, hur svår kan den ekvationen vara? Det som händer när klasen hänger kvar är till exempel att den börjar torka ihop och, på gott och ont, eventuellt får en högre koncentration och/eller störd balans. Eller så börjar den ruttna. Om det vore så enkelt att bara låta frukten hänga skulle vi kunna göra strålande, kraftfulla Cab-viner i Kiruna. David Lynch & Lykke Li.
Världens bästa vinbok & Squarepusher
Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid och otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.
Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne till Sverige & mer dansant yé-yé
Systembolaget har bestämt sig för att köpa in av vinifierat så omhuldade Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne. I december släpps den i det ordinarie sortimentet – exakt vad det innebär vågar sig vinifierat inte på att säga med tanke på att det nya sortimentssystemet träder i kraft i september, men gissningsvis kommer vinet att finnas i flertalet butiker. Som vinifierats HR:are vet utmärks alla Clotildes viner av stramhet, snygghet, disciplin och elegans. Crémant de Bourgogne utgör inget undantag och kanske kan den bli en efterlängtad utmanare i kategorin under champagne – och kanske också till billig, inte jättebra champagne – för alla som tycker om seriösa mousserande viner med 0 dosage, det vill säga utan tillsatt socker och därmed en tydlig, uppfriskande syra och en doft och smak som släpper loss ord som mineralitet, frisk, fräsch, stål, elegans och annat som andra än en stackars vinmakare är bättre på att hitta. Den som inte kan hålla sig till i december kan redan idag köpa vinet via Systembolagets beställningssortiment (klicka här för att göra det). Vi firar med lite mer fransk yé-yé, Sylvie Vartans gamla pojkvän Johnny Hallyday den här gången samt, som en ren bonus, Claude Francois dansanta Belles belles belles, känd sedan tidigare på vinifierat.
Vinexpo 3.0 – bildpotpurri
Bergs Lars spelar Birger
Vinskribenten med mer, Bergs Lars Hansson, är också en utmärkt gitarrist med ett förflutit i diverse band på den tiden det begav sig. Häromdagen bar det sig inte bättre än att en av hans gamla musikkompisar fyllde jämnt och det inspirerade Bergs Lars till att komponera den lilla trudilutten ”Birger”, vilken den kan höra som 1. Klickar in sig på (alternativt, och mest sannolikt, kopierar och klistrar in) den här länken http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=494 2. Söker sig till ”Sök och Finn” från 14:e juni (snett ner till höger) 3. Klickar på Lyssna 4. Spolar fram till 1 tim 16 min (där börjar Bergs Lars prata lite) och framförallt 1.19 (där börjar Bergs Lars lira lite; han har gjort sång/prat och gitarrpåläggen medan han har hjälp med basen och trummorna). Underbart, tycker vinifierat och tackar Bergs Lars för länken!
Vinexpo 2.0, Cüneyt Arkin & Sylvie Vartan
Försökte förstås också hinna med något av alla de intressanta seminarier som varje år arrangeras i samband med Vinexpo. I år hamnade en del fokus på Turkiet, som tillsammans med Libanon och Georgien tog mer plats än de brukar, inte minst med tämligen väl synliga ”samlingsmontrar”. En master class med Tim Atkin, som kommit att bli en ambassadör för de turkiska vinerna, visade ungefär det förväntade, att det finns mycket ambition och goda förutsättningar för att göra vin i Turkiet – ett av världens äldsta vinänder för övrigt. Till det nyss nämnda kan läggas ett gäng inhemska druvsorter av varierande kvalitet och potential. Samtidigt som vinifierat applåderar ambitionerna och arbetet, inte minst med de egna druvorna, är det uppenbart att den turkiska vinnäringen har en bit kvar. Idag är alltför många produkter uttorkade och/eller överekade till följd av ett mer ambitiöst än skickligt vinmakeri, något som, rimligtvis, tiden lär råda bot på om inte den alltmer diktatoriske Erdogan i Ankara skjuter det öppna Turkiet i sank. Tim Atkin avslutade med att konstatera, att den som dricker turkiskt vin stöttar det öppna Turkiet och det har han nog rätt i så låt oss dricka mer turkiskt vin än vi borde. Vi avslutar med en uppfriskande, klassisk actionscen med Cüneyt Arkin och en rivig låt med bulgarisk-franska yé-yé-sångerskan Sylvie Vartan.
Vinexpo 2013
Ömsom vi, ömsom vatten, skulle man i år kunna sammanfatta den gigantiska – världens största rent av – vin(ochsprit)mässan Vinexpo i Bordeaux. Mässan arrangeras vartannat år och trots att många förutspått dess snara förtvinande intill rigor mortis fortsätter den bara växa. Det är nu många år sedan ”Vinitech”-delen fick lyftas ut och bli ett eget evenemang inriktat på vinproduktion och tingestar som då kan vara bra att ha, som ektunnor, traktorer och ståltråd. Om den perfekt arrangerade och i alla avseenden välflytande vinmässan Prowein i Düsseldorf alltmer intar förarplatsen i den europeiska vinhandelns Volvo, har Vinexpo kommit att bli den lätt kaosartade – många taxichaufförer vägrar arbeta under mässan därför att ”det är omöjligt”, som flera av dem, ordagrant, förklarat för mig vid andra besök i staden; klart att många då hatar Bordeaux där de rusar fram, utsiktslöst spejandes efter en droska och meningslöst hukandes i någon av de regnstormar som då och då hemsöker staden under pågående mässa – mötesplatsen för nya och gamla bekantskaper i ”businessen”. Påtagligt i år var dock att många fransmän lärt sig av forna misstag – de kunde stå där med ett vin som någon ickefransktalande utlänning absolut ville ha men inte kunde få på grund av att fransosen stod där och snörpte på munnen istället för att rida ut språkförbistringens stormande vindar och ro affären i hamn – och skaffat sig kinesiska tolkar. Ett synnerligen dynamiskt grepp för att komma från den franska
vinvärlden, som, ska i ärlighetens namn skrivas, just nu genomgår en läcker affärsmodernisering, som konkurrenterna har all anledning att frukta – och fokus i år låg för fransmännens del på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Något annat att rapportera? Ja, hittade, föga förvånansvärt, väldigt mycket bra från Bordeaux, Bourgogne och Chateau9, där dock de sistnämnda allt som oftast tar i så de kräks när de ska göra sina viner på 100-åriga stockar med resultatet att det bara blir för mycket av allt i kombination med en, låt vara liten men likväl, besvärande restsötma – problemet är att, sannolikt, 98 procent av de som får prova 100-åringarna ställer sig att jubla och oja sig som om vinerna vore bland det bästa de dragit genom näsan och slängt på svalget och detta bara för att de är så till sig för att någon sagt att stockarna är 100 år men om nu stockarna faktiskt är så gamla borde de istället ha påpekat hur beklagligt det är att de inte kan anstränga sig att pricka skörden bättre och därmed optimera vinet istället för att tro att ”big” och ”much” fortsatt är moderna ledord 2013. Den nyss avlossade salvan innebär att här inlägget måste markeras ”grumpy”, inser jag, vilket är lite synd för Vinexpo är egentligen bara kul och här avslutar vi med ett exempel på när Frankrike anstränger sig och klarar språkförbistringen som om den inte fanns – låt vara att den stora succén uteblev den gången av för vinfierat inte helt oförklarliga skäl.