Alltid utmärkta Kaliber tar sig, äntligen, an de billiga vinernas baksida. Lyssna här eller läs här. Systembolaget, som år ut och år in efterfrågar viner som en tredjeklassare kan räkna ut inte håller hela vägen bakåt, har gjort en stor sak av sitt CSR-arbete. En så stor sak att man inte behöver vara aktivist för att få en tydlig känsla av att det vikiga är att säga rätt sak, inte nödvändigtvis att göra det. Ungefär som när alla företag för ett drygt decennium sedan skulle ha egna miljöchefer och årsberättelsen inleddes med en drapa om hur viktigt ”miljö” var för mänskligheten, företaget och, inte minst, VD. Så, några år senare, var det CSR som tog sig in i företagsvärlden och alla fattade snabbt att det gällde att spela med nu också, och det gör man, men genomförandet av de individuella CSR-programmen är allt som oftast undermåligt, vilket företag allt från IKEA via Vattenfall till TeliaSonera visat. Företagens interna argument är alltid, att dess första och främsta uppgift är att tjäna pengar, ofta med tillägget ”åt aktieägarna”. När Systembolaget nu förklarar varför det fortsätter efterfråga tokbilliga produkter och varför det inte gör allvar av sina hot och avlistar företag som inte lever upp till elementära krav, är argumentet att det varit mycket administration (sex år) och att man ”inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten”. Med andra ord är man inte beredd att implementera sitt CSR-program därför att det kan förstöra affärerna. Om det, trots allt, går att förstå privata företag, ägda av ”aktieägarna” och, i grund och botten, drivna av inget annat än vinst, är det svårt att förstå att ett av folkhälsan motiverat monopol inte kan avstå från att efterfråga billiga viner eller att det inte gör sitt yttersta för att begränsa utbudet av dessa, t ex genom att ordentligt kolla upp avsändarna av de billiga produkter som letar sig in via beställningssortiment, eller, för den delen, att kasta ut producenter som inte lever upp till de CSR-krav som man påstår sig ställa, men, som vi alltså förstått, inte är särskilt allvarligt menade. Fegt och knappast något som har positiva effekter på den svenska folkhälsan. För övrigt är det närmast patetiskt att Systembolaget ställer krav på sina leverantörer, importörerna, att se till att producenterna efterlever företagets CSR-önskemål. Skillnaden på importörerna och SB är att importörerna oftast ägs av aktieägare och förväntas leverera vinst och även om ett fåtal importörer avstår från att arbeta i det billigaste segmentet och vinnlägger sig om att agera etiskt korrekt, är det ändå så att majoriteten inte kan säga till sina ägare att de inte jagar de billiga, för importören lönsamma, (box)listningarna av moraliska skäl. Avslutningsvis: om det fanns en, i ordets rätta bemärkelse, kritisk vinjournalistik i Sverige skulle någon hålla en tumnagel i ögat på såväl Systembolaget som importörerna och producenterna. Nu gör det inte det, men Kaliber har börjat titta på branschen och vi kan därför hoppas på fler klargörande reportage. Amy Winehouse.

Dela “CSR-hyckleriet i den svenska vinvärlden & Amy Winehouse” på Twitter