En sak är säker: Huset kommer inte lukta likadant när Hustrun kommer hem från sin affärsresa som när hon lämnade hemmet för några dagar sedan.
Ägg & Bacon
8
Etikettarkiv: Årets Kock
Matbloggspriset 2015
Genom att Magnus Reuterdahl igår på Fejjan taggat er utsände i en post i ämnet varskoddes den sistnämnde om att vinifierat nominerats till Matbloggspriset 2015. Stolt som en tupp höjde redaktören rösten en aning och skrek till Hustrun: ”Ta mig tusan! Hoppet om mänskligheten är inte ute! De har upptäckt min Karboniserade Carbonara! Jag ska få Matbloggpriset! Äntligen! ”.
Hustrun satt tyst ett tag och spelade en sådan där min i ansikten som hon och andra tar fram när de har att göra med småbarn, ”näämen det förstår du väl lille gubben att…” typ. Hon sa: ”Få se!”. Jag visade henne plattan med den taggade Fejjan-informationen och sa: ”Fattar du? Nu är det jag och Wretman, jag och Ducasse, jag och…”.
”Men Lars”, sa Hustrun, en aning syrligt om sanningen ska fram, ”det står här att vinifierat n-o-m-i-n-e-r-a-t-s, inte vunnit, och det är inte Matbloggspriset vi talar om utan något slags Dryckesbloggspris och det behöver man knappast kunna laga mat för att få…” . ”Äsch!”, avbröt jag, ”det är klart de hört talas om var morgondagens cuisine skapas! Det är inte på larviga restauranger med tokiga menyer och skäggiga kockar, det är här! I vårt kök, gumman! Jag är Ducasse Futurum och jag skapar La Cuisine Futura så det står härliga till och Kalle Svinclööfv ler i sin himmel! Och det är bara en tidsfråga innan jag får Fredspriset också för både judarna och muslimerna älskar mig och min mat för jag tar bort fläsket från Carbonaran! Ja, frågan är om inte grisarna också älskar mig för det och…”. ”Ja, men nu är det ett Dryckesbloggspris du nominerats till. N-o-m-i-n-e-r-a-t-s, det är samma sak som att inte vinna,” snoppade Hustrun, som ibland har en förmåga att väja för verkligheten, av.
Hustrun dissar chokladpudding!
Hustrun hade varit borta på affärsresa. Er utsände i de väntande suktarnas skara gladde sig över hennes återkomst. Gjorde sig till. Fick till finfin spaghetti carbonara med bara lätt vidbrända fläskbitar och tokmycket grädde men i alla fall: Hustrun fick Ornallaia 96 till detta. Succé! Dessutom: dessert! Sa det också ”Inte nog med detta, gullet, det kommer dessert också!”. Hustruns ögonbryn drogs ihop och det flög ur henne ett ”Har du gjort chokladpudding?”. Men, hur kunde hon veta det!? ”Du kan bara skopa upp glass och göra chokladpudding och eftersom du var så till dig måste det vara chokladpudding du gjort. Var den svår att vispa?” sa hon och fortfor ”Det är verkligen gulligt av dig, men jag äter inte chokladpudding, det enda som är värre än Ekströms chokladpudding är Darmagnacs chokladmousse” (Darmagnacs chokladmousse är, för er som inte har koll, en vedervärdig och lokalt lika känd som skydd smörja tillredd av en f d traiteur i Draguignan, Frankrike). Suck! Tungt… Eller, nej då, inte alls, faktum är att det inte kunde vara bättre än så här! Fatta: Hustrun äter inte chokladpudding så vem får allt då? Musik!
Köksskolan: Gör ont vara Plura
Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.
Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.
Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.
Köksskolan: varning för vin & grönsakssoppa & Leevi & The Leavings
Vi köksauktoriteter och Årets kock-ämnen har ett ansvar att ta i så måtto att vi måste lära er andra vad som går för sig och, framförallt, vad som inte går för sig när det kommer till det här med att tricksa i köket. Er utsände i de stjärnbeströdda köksenvirongerna vill därför varna för att det här med att hälla vin i maten inte alltid är den bästa lösningen. Härförleden testade den nyss nämnde att slå en deciliter finfint och väl kylt vitvin i en liter konstig grönsakssoppa från Knorr och inte nog med det: för att utöka testet för allas vårt bästa tillsatte den tappre testpiloten några sprut citronsaft och en obestämd mängd grädde. Mellan varje tillsats avsmakades soppan och det står utom allt tvivel att den blev allt sämre ju mer som tillsattes. Slutsatsen är glasklar och Köksskolan utfärdar härmed en varning för att hälla vin, grädde och citronsaft i Knorrs konstiga grönsakssoppa. För att alla ska förstå allvaret i detta kan vinifierat avslöja att den tappre testpiloten efter försöket tvingades hälla ut soppan som blivit så till den milda grad oätlig att den gav upphov till kväljningar hos den finkänsliga människa testpiloten i själ och hjärta och näsa och gom är. Vi avslutar med lite käck matlagningsmusik levererad av Leevi And The Leavings. (PS Bilden nedan ljuger, den där vita grejen finns inte med i tetrabriken från Knorr) 
Petit Cheval 1989
Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vatten
på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.
Kökstips: stek inte skinka direkt på induktionshällen & No Doubt
I och med att vi tagit steget in i finköket och blivit en aspirant på titeln Årets kock känner vi
ett ansvar för att dela med oss av vår talang och våra nyvunna kunskaper och då gäller det inte minst att lära ut vad man inte bör göra i ett kök. Steka skinka direkt på induktionshällen är en sådan sak.
Är tanken att skinkan ska ingå i en pastasås vill vi rekommendera att skinkan, sedan den strimlats på lämpligt vis, vilket kan ske med hjälp av kniv och skärbräda, läggs direkt i såsen eller, om den ska stekas, att den steks direkt i en för ändamålet avsedd så kallad stekpanna. Kanske undrar någon varför man ska steka skinka som ska ingå i en pastasås 
och just det är en av kockens små hemligheter som hen har rätt att behålla för sig själv. Dessutom är det inte det detta handlar om utan varför man inte bör steka skinkan direkt på induktionshällen. Skälet är att skinkan snart fastnar i induktionshällen och blir ett med den samtidigt som den krymper ihop, svartnar och försvinner. Efter sig lämnar den en ganska aggressiv lukt som är svår att få bukt med. Tydligen finns det för ändamålet framtagna fläktar som ska suga bort den där otäcka lukten och det kan vi förstå för det säger sig själv att ingen kan ha ett kök som luktar induktionshällsstekt skinka.
Er utsände i kökets farofyllda vatten där grynnor och rev dyker upp i form av induktionshällar och annat när man minst anar det provade i förrgår för er skull just det här med att steka skinka på en induktionshäll i samband med att Hustrun skulle överraskas med en slags pastagryta. Lejonparten av skinkan hamnade i grytan men den delen som inte gjorde det gjorde samtidigt köket obeboeligt – det var först när Hustrun
dök upp som någon kom på den brajta idén att starta den där fläktanordningen.
Nu är det dock så att sommaren är kommen till södra Provence sedan några veckor och det är redan 20 + på förnatten så det gick att äta utomhus. Däremot, måste erkännas, har doften av induktionsstekt skinka spridit sig i huset och till och med hundarna går runt och fnyser och verkar irriterade. Det är i sådana stunder vi kökspionjärer måste hålla huvudet högt och komma ihåg att produktionsteamet för ”Mästerkocken” säkert ringer vilken minut som helst.
vinifierat go kock eller Ägg & bacon: Så här gör du!
vinifierat går från klarhet till klarhet och kommer inom kort dyka upp i en kocktävling på youtube med mera. Skälet till detta är dels att kocktävlingar är det som gäller i vår samtid, eller ja det var en kocktävling eller en variant av Paradise Hotel som gällde och då kändes det ändå som att kockandet var mest aktuellt, dels att högst densamme känner sig närmast oslagbar efter att idag ha stekt både ägg och bacon så det stod härliga till och det dessutom på ett sätt som gjorde såväl ägg som bacon ätbara. Visst, det smakade lite bränt om baconet och äggen var så att säga lite styva och frasiga men ändå: i skrivande stund känns Årets Kock inte avlägset på något vis. Hur gör man då för att, med framgång, steka ägg och bacon?
Så här: tag en stekpanna, sätt den på en varm platta typ fullt fjös på plattan, skär upp en rejäl smörbit och lägg den i pannan, när smörbiten börjar glida omkring knäck två ägg, ett i taget, utan att få med alltför mycket skalbitar i pannan i samband med knäckandet eller då äggets innehåll hälls i pannan, vilket är vad du gör sedan du knäckt ägget, alltså häller innehållet i pannan, låt steka och fräsa till dess den genomskinliga vätskan runt det gula blir vit och frasig, lossa det frasiga ägget från pannan och flytta stekägget till en tallrik,
lägg några baconbitar i pannan nu när den är tom men fortfarande kletig av smör och annat, brassa på till dess baconet krymper ihop, avvakta tills det börjar lukta bränt men så snart så sker måste du snabbt avbryta stekningen genom att återigen fatta stekspaden och hiva baconet ur pannan och ner i tallriken där ägget ligger och trånar efter sällskap. Om du är på det humöret eller TV är där och filmar: garnera med en tomat och en persiljekvist*. Klart! Eggstone.
* Bra namn för övrigt i dessa hittepånamns-tider, Per Siljekvist eller rent av, typ, Pontus Persiljequist.