Ömsom vi, ömsom vatten, skulle man i år kunna sammanfatta den gigantiska – världens största rent av – vin(ochsprit)mässan Vinexpo i Bordeaux. Mässan arrangeras vartannat år och trots att många förutspått dess snara förtvinande intill rigor mortis fortsätter den bara växa. Det är nu många år sedan ”Vinitech”-delen fick lyftas ut och bli ett eget evenemang inriktat på vinproduktion och tingestar som då kan vara bra att ha, som ektunnor, traktorer och ståltråd. Om den perfekt arrangerade och i alla avseenden välflytande vinmässan Prowein i Düsseldorf alltmer intar förarplatsen i den europeiska vinhandelns Volvo, har Vinexpo kommit att bli den lätt kaosartade – många taxichaufförer vägrar arbeta under mässan därför att ”det är omöjligt”, som flera av dem, ordagrant, förklarat för mig vid andra besök i staden; klart att många då hatar Bordeaux där de rusar fram, utsiktslöst spejandes efter en droska och meningslöst hukandes i någon av de regnstormar som då och då hemsöker staden under pågående mässa – mötesplatsen för nya och gamla bekantskaper i ”businessen”. Påtagligt i år var dock att många fransmän lärt sig av forna misstag – de kunde stå där med ett vin som någon ickefransktalande utlänning absolut ville ha men inte kunde få på grund av att fransosen stod där och snörpte på munnen istället för att rida ut språkförbistringens stormande vindar och ro affären i hamn – och skaffat sig kinesiska tolkar. Ett synnerligen dynamiskt grepp för att komma från den franska vinvärlden, som, ska i ärlighetens namn skrivas, just nu genomgår en läcker affärsmodernisering, som konkurrenterna har all anledning att frukta – och fokus i år låg för fransmännens del på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Något annat att rapportera? Ja, hittade, föga förvånansvärt, väldigt mycket bra från Bordeaux, Bourgogne och Chateau9, där dock de sistnämnda allt som oftast tar i så de kräks när de ska göra sina viner på 100-åriga stockar med resultatet att det bara blir för mycket av allt i kombination med en, låt vara liten men likväl, besvärande restsötma – problemet är att, sannolikt, 98 procent av de som får prova 100-åringarna ställer sig att jubla och oja sig som om vinerna vore bland det bästa de dragit genom näsan och slängt på svalget och detta bara för att de är så till sig för att någon sagt att stockarna är 100 år men om nu stockarna faktiskt är så gamla borde de istället ha påpekat hur beklagligt det är att de inte kan anstränga sig att pricka skörden bättre och därmed optimera vinet istället för att tro att ”big” och ”much” fortsatt är moderna ledord 2013. Den nyss avlossade salvan innebär att här inlägget måste markeras ”grumpy”, inser jag, vilket är lite synd för Vinexpo är egentligen bara kul och här avslutar vi med ett exempel på när Frankrike anstränger sig och klarar språkförbistringen som om den inte fanns – låt vara att den stora succén uteblev den gången av för vinfierat inte helt oförklarliga skäl.