Förbud mot lortsökande skor

Tidigare har här påtalats det ansvarslösa sätt på vilket skamlösa skotillverkare och förfärliga försäljare pådyvlar intet ont anande joggare oinkörda och därmed opålitliga skor. Av självklara skäl har vinifierat, denna den lilla människans bästa vän, både uppmanat riksdagen att snarast införa ett förbud och, utan att kräva vare sig kungamedalj eller konsultarvode, utarbetat ett förslag på lämpliga straff för den som bryter mot det nya förbudet. Tyvärr måste vi idag också kräva förbud mot lortsökande skor.

Kort sagt: skor som lurar den ouppmärksamme löparen att tro att hundlort är röksvamp och drar med sin sirensång den nyss nämnde mot lorten och får denne att med barnslig förtjusning och i ett fåfängt försök att återuppleva en kort stund barndom trampa på lorten i tron att det är en röksvamp, sådana skor ska bara förbjudas!

Nu kan någon invända att inget av det där kan vara skornas fel. Snarare sitter det i löparens omogna hjärna. Detta går inte att förneka, varför straffet för att trampa i en hundlort i den outsägligt fåniga och omogna tron att det är en röksvamp snarare ska drabba löparen själv. Då, å andra sidan, det torde vara straff nog med den olust som ligger i att inse att röksvampen är en gigantisk hundlort och den skam som kommer av att springa omkring med rejält nedlortade, nyinköpta skor, ska inte ytterligare påföljder utdömas.

Förbud mot fula löparljud

Efter den traumatiska händelse som härförleden fick vinifierat att med fog kräva förbud mot uppstickande stubbar som kan få den fallande att låta, har fler händelser timat vilka alla pekar mot ett inom kort kommande förbud mot fula ljud ur löpare. I den bästa av världar finns inga uppstickande stubbar eller något annat i löparens väg som kan få löparen att låta fult och ofrivilligt. Men nu lever vi dessvärre inte i denna den bästa av världar, varför det inte bara finns uppstickande stubbar och rötter utan också nedhängande understundom dyblöta grangrenar, och via empiriska studier har det på senare tid letts i bevis att en i omfång rejält tilltagen nedhängande grangren med många väldigt stickiga och efter regnet blöta barr med lätthet penetrerar en oskyldig löpares tunna träningstshirt och sänder en ytterst obehaglig iskall dusch över löparens rygg med följd att löparen kanske utbrister ett ”Huuuuuh!” så det står härliga till.

Impulsen rättssamhället får av sådana här historier är naturligtvis att hugga ner alla granar och prygla alla skogsägare. Det är förvisso en framkomlig väg att gå men vinifierat undrar vid närmare eftertanke om inte dessa stubbar, rötter, skogsägare och grangrenar bara är toppen på skogens isberg av elaka spratt den kan spela flanörer och joggare varför ett förbud mot fula ljud ur löpare snarare är att föredra. Således kräver vinifierat ett omedelbart förbud för joggare att låta fult.

Då det är allmänt känt hur illa insiktsfulla löpare tar vid sig av slika händelser och då den skam de känner både i den stund ljudet stöts ut samt så länge det finns kvar i hens minne, kommer emellertid inga andra påföljder att utdömas och vinifierat vill rent av gå så långt som att kräva av riksdagens partier att de snarast på respektive partiprogram tar upp frågan om rikliga penningbidrag till joggare som behöver skickas till Maldiverna på dyksemester för att kunna komma över det trauma som skogen åsamkat dem.

En slags skogsmullesång.

Förbud mot uppstickande stubbar som får den fallande att låta!

Vi har tidigare krävt förbud mot rötter och annat elände som kan få den idoge motionären på fall. Efter att dumdristigt och obetänksamt och i samband med en löprunda låtit hjärtat tala och därför hjälpt en dum hundägare med lösa hundar leta efter sina bortsprungna djur i skogen under en timmes springande tid, kom vi på att det finns det som är värre än rötter i löparens väg. Ja, vi talar om rejält uppstickande stubbar. Sådana som får joggaren på fall och, oerhört mycket värre, får denne, uttröttad som han är efter det dåraktiga tilltaget att förlänga sin löptur genom att vara en korkad och oansvarig hundägare behjälplig, att  i fallet och framförallt vid landningen utstöta ett högt och ljudligt ”Uuuääähh!!!” så det rungar bland trädkronorna och ekar vida omkring och skrämmer små fåglar på flykt, får vildsvinen att lägga benen på ryggen och den i närheten övande franska armén att packa ihop och åka hem till kasernen. Kort sagt ett fruktansvärt pinsamt ljud i största allmänhet och intill det obegripliga retfullt då det kommer ur en själv. Och allt på grund av den uppstickande stubben.

Förbud!

vinifierat kräver förbud mot uppstickande stubbar som dels kan få en uttröttad löpare på fall, dels, och framförallt, kan få denne att utstöta pinsamma ljud i fallet. Då det är svårt att straffa en stubbe ska den oansvariga ägaren till marken där stubben finns, och därmed också ägaren till stubben, med brådska föras till närmaste offentliga plats där den ska tvingas utstöta pinsamma ljud under en tid som inte får understiga två dygn och tre timmar, och skolklasser och närliggande arbetsplatser ska alla få ledigt för att kunna lyssna och hånle åt den eländige och, sist men inte minst, ska ljuden spelas in och sändas på en för ändamålet avsedd pod för fulljud från oansvariga markägare utan minsta koll på sina uppstickande stubbar.

Stump! Stump! Stump!

Hustruskolans dietveckas effekter

I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.

Förbud mot kymiga kaniner!

Den som joggar i normal springfart befinner sig alltid vid en viss fas i steget varandes utan kontakt med marken. Kort sagt hänger löparen för ett litet ögonblick i luften. Om då personen i fråga, den nyss nämnda löparen till exempel, råkar vara kopplad till en hovawart-hanne på 40 kg och om den hannen, just som löparen ska till att hänga sig i luften, får syn på en vid joggingspåret lömskt gömd, tarvlig kanin, som, då den blivit upptäckt, sätter av i en rasande skutt, varpå hovawarten exploderar i ett häftigt ryck, uppföljt av en förtvivlad jakt på inte bara kaninen utan också acceleration, trots den efterhängsna blacken, om detta, inte alls osannolika, inträffar, då kan det leda till, och leder högst sannolikt till, att löparen i fråga bringas ur balans och att hen faller platt till marken.Frisk hundHar nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?Kaninbild

Det sägs att då du är på väg mot vad du tror är döden så hinner du både skriva dina memoarer och tänka ut en massa listiga lösningar på mänsklighetens problem i stort och smått. Då er utsände bland de bokstavligen flygande vinmakarnas illustra skara låg där på marken, skrubbad och öm, och höll i den rasande hovawarten, stod det klart att det där skulle bli ett inlägg, vilket det för övrigt är nu när du läser detta, och det är ett bevis gott som något att de där sista tankarna är utomordentliga, förutsatt att personen överlever den kreativa situationen. Det stod också klart att om det blev ett inlägg skulle Hustrun läsa det, och om hon sett hovawarten komma hem med blod på hakan och kaninpäls i mungipan skulle hon genast ha dragit slutsatsen att ni vet vem släppte vovven på kaninen. Vill därför här och nu och en gång för alla tydliggöra att hovawarten inte fick jaga efter den gemena kaninen. Däremot kräver vinifierat en gång för alla ett förbud mot lömska kaniner!

Kaninsång. Kaninmusik.

Dvärgtax kass jogginghund

Det är möjligt att det finns någon chow chow-variant eller så som är sämre men tillsvidare får dvärgtaxen dras med titeln världens sämsta jogginghund. Kort sagt är en löprunda med en kopplad dvärgtax både förenad med överhängande snubbel- och stukfara och lika ofrivillig som högintensiv intervallträning.IMG_0010Rent teoretiskt kan man tänka sig att springa med hunden lös vid sin sida, men det gör man bara en gång med en tax, den gången då den fick korn på något och försvann fyra timmar bortåt tjottahejti till. Således är det i praktiken koppel som gäller och man ska då veta att dvärgtaxen oavbrutet varierar sitt tempo mellan stillasittande och full galopp, vanligtvis på så vis att den kommer i en svindlande fart förbi joggaren, tar täten, drar i fem sekunder för att sedan går ner i trav och, slutligen, ungefär då husse är i höjd med hunden, sätta sig ner, eller i vart fall ställa sig att nosa intensivt på en plätt i marken. Och där står den till dess joggaren tvingas göra något mellan en tvärbromsning och ett ryck i kopplet, varpå dvärgtaxen återigen ger sig av i rasande galopp. Och så vidare.IMG_0011Det enda som kan få dvärgtaxen att avbryta det där beteendet är en rejäl uppförsbacke eller om/när den får vittring på någon halvrutten skank ett par hundra meter ut i skogen. Vid det sistnämnda tillfället kan dvärgtaxen låta sig släpas ett hundratal meter innan den ger upp, inser att skanken är förlorad och att det är bättre att sätta av i rasande galopp igen. I händelse av (alltför) kraftigt uppförslut använder sig dvärgtaxen av samma taktik, alltså sätter sig på baken och ser omedgörlig ut, varför joggaren har att välja på att kämpa sig uppför backen med hunden släpandes efter eller så får hen lyfta upp dvärgtaxen i famnen och joggbära den till dess marken planar ut igen. Överflödigt tillägga att det alltid blir som dvärgtaxen vill.IMG_0014The Hounds. Led Zeppelin. Pink Floyd. Bob Hund.

Faran med fortspringning i oinkörda Asics & förbud mot odisciplinerade fotinvik

Asics Gel-Kayano 21 är med sina smäckra och fasta former och gröna fartränder kanske den snyggaste joggingsko som gjorts (nej, Asics sponsrar inte det här inlägget, men borde göra det). En sak är helt säker: Asics Gel-Kayano 21 är tveklöst den snabbaste joggingsko människan byggt. Precis som med allt annat jättesnabbt gäller det därför att se upp med de här skorna. Särskilt då de är nya och du ännu inte hunnit vänja dig vid den fart som de ger dig och, allra mest särskilt, om du har odisciplinerade fötter som i  olämpliga ögonblick kan få för sig att vika sig, in under övriga kroppen (om detta tilltag kan vi säga att fötterna, såvida det inte är en fots normala tillstånd att vara suicidal, är fruktansvärt korkade som beter sig på det här viset i och med att det är säkert som amen i kyrkan att den snart kommer få hela övriga kroppen över sig och inom kort vara förvandlad till en lika uppblåst som ömmande punkt i kroppen och synnerligen illa sedd av resten av lekamen, som kommer tusenfalt förbanna foten för dess dumhet som nu satt ner hela kroppens funktion och sprider smärta och elände).IMG_0874

När er utsände i de fasansfulla farternas virvlande värld häromdagen skulle ta en lugn runda i ett par ännu inte inkörda Asics Gel-Kayano 21 bar det sig inte bättre än att skorna drog iväg på sitt sedvanliga vis med löparen och när det gick som bäst och fortast i en nedförslöpa och testpiloten, ja ni vet vem, i tanken jublade ”jag är skogens konung, backarnas kejsare och joggingspårets Mo Faraaaaah!” så bar det sig inte bättre än att en av de odisciplinerade, och sannolikt korkade, fötterna vek sig in under kroppen och fick joggingspårets Mo Farah på fall varpå den sedvanliga förnedrande backrullningen följde innan allt blev stilla. Tyst. Stilla. Tills Hovawarten kom fram för att med nosen lugnt kolla att liket levde – han har ju vart med förr – och då det gjorde det fortsatte vovven strutta framåt, outsägligt trött på att ha en joggingpartner som går sönder med jämna mellanrum. Nåväl, var det då värt denna förnedring – vi har inte ens talat om den kvidande returen till hemmet några kilometer bort – och smärta? Ja, det var det, men vinifierat vill ta tillfället i akt att varna sina HR:are för att ge efter för Asics Gel-Kayano 21 så länge skorna är oinkörda, det är på tok för lätt att det går alldeles för fort om man inte ser upp. Samtidigt är det hög tid att kräva förbud mot odisciplinerade fötter, särskilda sådana med invikningstendens!

Om varför dvärgtaxar är olämpliga att ta med sig på en joggingtur & Taxen Taxameter

Det finns tre tungt vägande skäl till varför du inte ska ta med dig en dvärgtax när du ger dig ut i joggingspåret. 1. Dvärgtaxen har en ovana att springa om dig så fort du sprungit om den, väl framför dig faller den snart in i ett Itonlångsamt tripptrav och som den håller på så där hela tiden kommer du ägna dig åt en oplanerad intervallträning i Gunde Svan-klass. 2. Dvärgtaxen känner doften av en benknota på hur långt håll som helst och det tar tid för en så liten hund att springa typ en kilometer rakt in i skogen för att plocka upp benknotan och sedan ändå längre tid att komma tillbaka med den. 3. Dvärgtaxen har en osviklig förmåga att hitta vilddjurslort mest överallt och då måste den antingen A. rulla sig i skiten, eller B. äta upp den. Taxen Taxameter.

Senkun juokset

Inte helt återställd från de försmädliga tåfrakturerna kände er utsände i skogen idag vildmarken kalla. Vårsolen, den sydprovencalska värmen runt +25 och

Ulv i fårakläder

Ulv i fårakläder

Hovawartens sug efter vildsvinsblod gjorde sitt till. Således snörade jag på mig mina fantastiska Asics – hoppas ni läser detta ogina Nike – och gav mig ut i spåret ungefär som jag brukar. Insåg efter ett hundratal meter dels att tårna protesterade, kraftigt, dels att det inte går att börja precis där man slutade före skadan. Nåja, varvet klarades av och Hovawarten och jag jagade alla vildsvinen på flykt och vi inser att det bara är att springa på nu. Samt dricka rödvin. Eller som vi säger i Finland: senkun juokset.

Goodbye Nike, Hello Asics! & lämplig musik

Ni trogna hängruntare vet hur många chanser jag gett Nike att vårda mig, men ike sa Nike. Nåväl, som man bäddar får man ligga. Det som fick transpirationen att rinna över var när Nike försökte få det till att vara mitt problem att de uppdaterat Nike+ – en sajt där Nike-joggare kan hålla koll på sin träning – så till den milda grad att jag inte kunde logga in längre.

Som en smekning för foten

Med andra ord ett typiskt exempel på när den som säljer inte fattat att kunden alltid har rätt och att det inte går att lasta över sina egna tillkortakommanden eller sin egen lathet på kunden. Således: jag har nu sparkat av mig Nike-dojjorna för gott och tagit löpsteget till Asics och, vilken skillnad! Såå mycket bättre. vinifierat önskar att alla hängruntare får uppleva glädjen av ett par Asics Gel-Kayano 18, särskilt bra för oss som på ett eller annat vis någon gång i livet slagit en eller annan spricka i knäskålen. Självklart förväntar jag mig nu kraftig spons från Asics, varför inte en träningsresa till Karibien i vinter? Till Asics & Nike: Hello Goodbye. Till Nike: Runaway. Till Asics: Walls of the World.