Redan Tredje Advent! Innan du vet ordet av är det Dan före Dan. Och du sitter där med kroppen fylld av klädsam ångest och panik. Ity du har inte ordnat alla julklapparna. I år heller. Och måste gå till kiosken och köpa choklad. I år igen. Eller trisslotter. I år igen. Och det kommer inte att bli som på TV-reklamen. Ingen kommer vinna. I år heller. Sådan tur då att du har vinifierat och de träffsäkra tipsen. Du har redan haft chansen att köpa julklappsviner och julklappsböcker. Nu toppar vinifierat detta med den alltigenom perfekta julklappen. För alla. Jadå. Till och med småungarna. Som förstås inte ska dricka upp den nu. Men kanske när de blir stora. Eller så dricker du upp vinerna i samband med knattarnas olika bemärkelsedagar. Samtidigt som du klappar dem på huvudet. Och berättar hur bra det på alla sätt och vis är att de har egna viner. Som ni vuxna kan sätta i er när det är barnkalas. För ni har ju utvecklat era smaklökar. Och? Undrar då ni. Vad är det nu som vinifierat toppar med? Jo! Det är en hel vinlåda! Med ett schysst urval viner. Tre olika. Två flaskor av varje. Inalles sex stycken. Till det facila priset av 786 kronor. Och. Ja. Ni som är trogna HR vet att det måste handla om årets tredje klubblåda från Terrific Wines Club. Äntligen! Försenad på grund av tomlådetrassel. Från och med den här utgåvan kommer lådorna att bestå av sex och inte tolv flaskor. Tog tid att få fram ett hållbart sexpack. (Något som för övrigt alla som försökt vet.) Dock fanns vinerna där sedan länge. Den här gången består lådan av: Cartlidge & Browne Pinot Noir 2011(en kalifornisk pinot som ger dig allt och lite till utan att kantra, drick nu eller om några år om du tror det gör dig lyckligare, ett vin som nog alla tycker om), Domaine Feuillat-Juillot Montagny Les Crêts 2010 (lysande, vit budgetbourgogne som borde levereras med skämskudde till den som inte tycker om, drick nu eller de närmaste två åren, håller dock betydligt längre), Leon Dormido 2008 (modern vingårds-Rioja som också är lätt att gilla, fångar både Riojas historia och samtid, god nu men håller i en evighet för den som vill lagra). Du är nu övertygad. Och vill veta hur du enklast beställer lådan. 1. Du kan gå in på klubbens hemsida och bli medlem. Och få tre-fem erbjudanden per år. Inget köptvång eller annat skumt. Bara information. Och recept. Till dig. 2. Eller så sniker du via din husvinblogg och klickar in dig på Systembolagets hemsida och beställer på direkten här. Varunummer 473666. Pris 786 SEK för sex flaskor. OBS! Lådan packas imorgon, måndag, varför du kanske imorgon, måndag, får till svar att lådan inte finns. Men lugn. Det gör den. Och den är klar för leverans på tisdag. Eller onsdag. Senast. Nu till det musikquiz ni alla väntat på: vilken gitarr spelar Jimmy Page det här berömda solot på? Förmodligen världens mest berömda och hörda elgitarrsolo så det känns som att vi borde ha koll på det. Svar i kommentatorsfältet vad det lider. Rätt märke ger en poäng. Undernamnet ger en poäng till. Och den som vet varifrån gitarren kom får en poäng till.
Månadsarkiv: december 2013
En hyllning till journalistiken, Free, Freedom & Free Bird
”Drevet” är ett för de flesta förhatligt objekt. Dock glömmer dessa de flesta att Drevet inte bara är av ondo. Det är, de facto, en oumbärlig del av vårt gemensamma frihetliga och demokratiska samhälle. Men visst är det sorgligt när undersökande journalistik förminskas till stolpskott till reportage med mer fokus på rubriken är innehållet, som Kalla Faktas reportage om vin, men det är slarvarbete som får sättas upp på kontot ”vi får ta det onda med det goda”, för mest av allt är den undersökande journalistiken fantastisk och bedrivs av synnerligen seriösa, modiga och noggranna yrkesmänniskor. Kändisbevakningen och paparazzi är förvisso ett hån mot den seriösa journalistiken, men den finns där därför att det finns en efterfrågan på den – vilket i sig är något nytt i historien; förr var det fursten själv som betalade för att få se sin tillrättalagda spegelbild, nu ingår kändisbevakningen i avsändarens marknadsplaner samtidigt som en tillräckligt stor andel av befolkning vill ha mer. Vi kan med rätta tycka att det är ömkliga figurer som ägnar sig åt dessa skriverier. Å andra sidan bör, samtidigt som vi rackar ner på detta, var och en av oss fundera över huruvida vi tillhör läsekretsen – alltså själva grunden för denna pinsamma form av journalistik. Och den som har ovett nog att ifrågasätta avslöjanden av typen Snowdon, vapenaffärerna i Saudiarabien eller Telia Sonoras mutkolvsledning, bör fundera på om den inte ska flytta till Vitryssland eller Nordkorea. Båda dessa länder torde också vara heta alternativ för den som tycker det är i sin ordning att gå in på en tidningsredaktion och uttala hot. Freedom. Free Bird. Free. PS En självklarhet, men som tydligen måste påpekas ibland, är att journalister som går in i oroshärdar, som Syrien eller Ogaden, gör det därför att de ska kunna berätta för oss om vad som verkligen händer där så vi slipper få vår information via kanaler som styr, tillrättalägger och ljuger.
Förbud mot säteskastning, megalurar och täta jular! & Leona Lewis
1. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot att kasta sig ner, med sin fulla tyngd, i sätet på flygplanet. Om detta får sätet att vicka till så det slår till den bakomvarande passagerarens knän, ska personen ifråga omedelbart avvisas från farkosten, oavsett om denna lyft eller inte, och om den brutala säteskastningen får den bakomvarande, intet ont anades, knäömma personen, att vid sätesträffen på ett aningen pinsamt vis kvida till, ska vare sig fallskärm eller andra hjälpmedel medfölja i samband med avvisningen. 2. Så länge lurarna var små och diskreta var det illa men acceptabelt, att allehanda typer gick runt i sin egen värld och ställde till det för oss andra emedan de lyssnade på musik och gav ifrån olämpliga ljud, men nu, när plötsligt alla ska ha megalurar på huvudet, vilket till och med får människospillrorna som vandrar på vår jord med små löjliga mobiltelefongrejer på örat att se vettiga ut, är gränsen nådd: viniferat kräver ett omedelbart förbud mot megalurar! 3. Satt idag någonstans över Polen och funderade på vad som händer i Disneys Jul och Karl-Bertil Jonssons Julafton och upptäckte att jag vet a-l-l-t och hur kul kommer då årets jul att bli för mig? vinifierat kräver förbud mot för tätt återkommande Jular! Förr tog det tid mellan varje jul, så är det inte längre och det måste vi som har koll på saker och ting sätta stopp för. Trots det sista förbudskravet tar vi oss tid att lyssna på Leona Lewis när hon får till det i bästa Tamla Motown-anda då hon jublande sjunger Julen till: One More Sleep, Christmas (Baby Please Come Home) och Winter Wonderland.
Det svåra i att tänka självständigt & Crood
Om historiens obarmhärtiga sken med tiden visar att du vid ett givet skeende befann dig på rätt sida, finns det anledning för dig att glädjas och vara nöjd. Däremot knappast att peka finger åt den som inte gjorde det. Det är långt ifrån säkert, men kanske skäms den personen, trots allt och även då den personen är du eller jag, i efterhand, utan pekpinnar under näsan. Fast vissa bättrar sig aldrig. De har alltid en bra förklaring till varför de var så obarmhärtigt fel på det eller, snarare, i deras ögon, rätt på det, egentligen, för det är historien som har fel. Det vi alla kan önska oss är att så många som möjligt försöker tänka själva redan i skeendets stund, så de inte ansluter sig till en sak bara för att den de normalt håller på säger att det är rätt och riktigt. Vi lyssnar på en cover framförd av Crood.
Norwegian revisited: skönt inte vara som alla andra
Lärde mig snabbt av förrförra veckans tur med Norwegian Nice-Arlanda. Det här är ingen normal flight. Det är snarare en fight. Kort sagt gäller det att ta för sig. Som jag var förberedd den här gången såg jag, meddels vassa armbågar, till att få gå ombord först, och jag blev enkelt av med min väska och kunde sedan sätta mig tillrätta och i lugn och ro parera bakar som, med jämna mellanrum, skickades upp i fejan på mig samt njuta av planpersonalens alltmer desperata böner om att passagerarna inte skulle blockera mittgången med sig själva och vänta med att lägga medhavda, inte självklart tillåtna, kassar i bagageutrymmet till dess alla fått en chans att lägga dit sin tillåtna väska – till slut tog till och med kaptenen, med myndig stämma, till orda, det skrämde nog några ynkryggar där de stod och betedde sig illa, men på det hela taget brydde sig ingen om honom heller. Bäst av allt: planet var fullsatt med undantag för två platser, de intill mig, varför jag kunde bre ut mig på ett fullständigt vidrigt vis, något som inte undgick vissa av mina medpassagerare som resan igenom, tror och hoppas jag, satt och funderade på hur de skulle få mig att åtminstone sätta mig i ena hörnet av stolsraden så just den personen kunde sitta i andra änden varmed vi skulle dela mittensätet så vi var två istället för bara en som njöt av ohemult mycket plats, ha!, som ni förstår blev det inget med det. Norwegian Bonus.
För Barolo, I tiden & St Vincent
Det är inte alltid så lätt att se förändringar och att rätt läsa av skeenden i samtiden. Oavsett om det gäller musik, vin, politik eller något annat. När sommelieren Rolf Lindberg nyligen för 112 personer ordande en provning av kvalitetsviner från Piemonte blev Giulia Negris La Tartufaia rankat som bästa vinet vid samtliga bord/grupper. Däremot var det inte alla som trodde på hans ord att det var ett Barolo-vin de provade. Frågan är hur vinet hade hamnat om alla vetat vad de provade? Hursomhelst: här har vi det nya Barolo, signerat Giulia Negri. Beställ och prova på framtiden. (På tal om framtiden: Giulia är en av de kvinnliga vinmakare som kommer till Stockholm i samband med Terrific Winemaker Women’s Day i mars 2014.) Vinet: Barolo la Tartufaia (Giulia Negri), nr 79247, 259 sek (har allt, drick nu eller sen, otroligt okomplicerat för att vara en Barolo, men ändå allt annat än mjäkigt eller mainstream). Och här lite musik i tiden, från ett album släpps först nästa år: St Vincent – Birth In Reverse.
Begynnande kultstatus för RSV i Sverige? & Arctic Monkeys
Ända sedan vinerna häromåret lanserades i Sverige har Robert Sinskey Vineyards’ ”Marcien”, ”Cabernet Franc” och ”Abraxas” gång efter annan lyfts fram i sociala medier och, mindre ofta men ändå, i tryckta medier och allt detta på ett sätt som i väldigt stor utsträckning luktar mer kult än hajp. Nu senast är det Per-Olof Diderots Vinblogg som utsett ”Abraxas” till ”Årets vita vin” och häromdagen tweetade Helsingborgs Dagblads och Uppkorkats Magnus Ericsson ”pure awesomeness” och vinet som fick honom att jubla på detta vis var Sinskeys ”Cabernet Franc”. Ja, vad säger man? Jag drabbades på samma vis av det här vinet för några år sedan. Kort sagt fick Terrifickollegan och jag av en vinmakarkollega tipset att gå till One Market i San Fransisco och fråga efter chefsommelieren Melanie, som då fortfarande arbetade där, och be henne ta fram det allra bästa hon hade, och då helst något som vi inte redan kände till. Hon kom med Sinskeys ”Cabernet Franc”. Redan nästa dag var kontakt tagen och någon månad senare fanns vinet i Sverige. Vid sidan om det ljuvliga och inte helt för området förväntade ”Cabernet Franc” finns numer även den utmärkta Bordeaux-blenden ”Marcien” och det underfundiga, halvknäppa och personligt härliga ”Abraxas”, vars namn får var musik- afficionado att rysa av välbehag, också i Sverige. Och ändå, ändå är kanske pinot noir Sinskeys starkaste kort. Men, vi har inte tyckt lika bra om de vinerna. Bra, men inte briljanta som de tre nyss nämnda. Ända fram till häromåret, då en fatprovning fick oss att upphetsat stampa fötterna i golvet. Nu är de pinot-faten buteljerade och lika bra som de lovade att bli och ja, kort sagt kommer det pinot noir från Sinskey i Systembolagets beställningssortiment någon gång under våren 2014, förmodligen i mars. Vad så med Robert Sinskeys Vineyards? Har funnits längre än du tror, men inte gjort så mycket väsen av sig. Mer inriktade på att göra bra, ekologiska viner än att jobba hårt med marknadsföringen i ett område där marknadsföring är A och O för framgång och det är något vi vinälskare nu kan dra nytta av för hade RSV, som stället förkortas, varit mer ivriga marknadsförare hade vi sannolikt inte haft råd med de här vinerna idag. Själv gläds jag oerhört åt RSV:s framgångar i de sociala medierna i Sverige och över att allt fler sanna vinälskare börjar hitta till de här vinerna, därför att hela gänget på RSV, med Robert i spetsen, är oerhört sympatiska och dessutom fantastiskt bra på att göra vin.Vinerna, alla personliga, seriösa hantverk och… goda: Abraxas (Robert Sinskey Vineyards) 2008, nr 73814, 199 sek. Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc 2006, nr 73813, 275 sek. Marcien (Robert Sinskey Vineyards) 2005, nr73815, 350 sek. Arctic Monkeys (”.. collar popped like cantona…” fast egentligen är det nog ”… like antenna”).
Påstortellinimissbrukarens klagan & Spem In Alium
Ökenvandringen som inleddes med Barillamannens homofobiska uttalande fortsätter. Har provat flera alternativa påstortellinipåsar, men de smakar alla alltför konstgjort och i vissa fall kan man rent av uppfatta de nermalda råttbenen och annat som säkert finns i de där produkterna. Hur det vid ett tidigare tillfälle gick med Uncle Ben’s sötsura ris vet ni redan. Har nu genomlevt några förskräckliga dagar som gräsänkling och tvingats till den ena lösningen desperatare än den andra i en under veckan nedåtgående spiral. Inte ens det faktum att Ibra var lysande igår mot Sochaux och Frankrike sedan länge gjort Zlatan till sin egen och förutsättningslöst älskar honom på ett sätt som han nog aldrig vare sig har eller kommer att unisont uppfattas i Sverige räcker för att lätta upp stämningen. Idag fick han för övrigt snudd på ouppnåeliga 9/9 i L’ Equipe. Hursom, har under veckan provat allt från färdig pizza, som inte alls blev god när den tillreddes efter plastförpackningens instruktioner, tvärtom var den både bränd, otuggbar i de förkolnade kanterna och i största allmänhet illasmakande, till Viktväktarnas lunchmål, som smakade så tunt och lite att jag var tvungen att äta en hela Lindts mörka mintchoklad samt ett lass glass preparerad med jordnötter och sönderklippta sega krokodiler från Haribo till dessert. Värst var ändå när jag igår kväll, övermodigt och i ren hungerdesperation, grep mig an en så kallad Spaghetti Carbonara. Det är en spaghetti med stekta fläskbitar, rå äggula och eventuellt lite grädde. Tro det eller ej, men det tog tre ägg innan jag mindes att slänga vitan och inte, på vinmakarvis, gulan, och när jag väl kommit på det tog det två ägg innan jag kunde knäcka ägget utan att en massa skal hamnade med gulan. Femte gången gillt. Det var bara det att jag började köksarbetet med att knäcka äggen. Förutsägbart nog lyckades jag under arbetets gång stöta till skalhalvan så den råa äggulan rann ut på diskbänken. Nu gjorde inte det så mycket för fläskbitarna blev ganska brända – inser i efterhand att de inte bör stekas utan tillsatt flott – och på det stora hela taget resulterade mina köksansträngningar i en slags spaghettiklump som avnjöts med lite ketchup och sallad. Orkade inte ens dra ett bra vin för att lätta upp stämningen. Spem In Alium.
Lite svensk vinhistoria: Demi, Tommy Lindström & Arctic Monkeys
I mitten på 1980-talet fick AB Vin-& Spritcentralen, som då styrde vinutbudet i Sverige via sina monopol på produktion, import och distribution (Systembolaget hade monopol på detaljhandelsledet), den i tiden liggande men samtidigt också framsynta idén att satsa på lågalkoholvin. Visst, det fanns alkoholfria alternativ, det ena sämre än det andra. V&S ville skapa ett drickbart alternativ. Att helt utesluta arombäraren alkohol gick inte och att spä ut med vatten gav inte tillräckligt bra resultat. Ansvarig för det nya projektet i produktionsledet var skicklige Tommy Lindström, då beredningschef (möjligen var titeln produktionschef) i Stockholmsfabriken, belägen vid Marievik.
Tommy gick noggrant till väga och byggde upp en av samtidens mest avancerade avalkoholiseringsanläggningar, där alkoholen, aromerna och vattnet kunde separeras från varandra och sedan sättas ihop i önskade mängder. Första vinet hette Silberling och det lanserades för vinskribenterna i samband med en provning jag höll (1987?) i ett provningsrum som hette ”Vinum”, även det en avancerad anläggning i sin samtid. Ingen av de närvarande skribenterna, av vilka några är verksamma även idag, uppfattade att Silberling avvek från ett ”normalt” vin och de duktigaste placerade det, korrekt, i (Väst)Tyskland – provningen var blind på den här tiden och varje skribent fick i tur och ordning tala om ett vin, med andra ord var det ganska uppenbart för alla vem som kunde prova och vem som inte kunde – och nästan alla gjorde tummen upp, ja, flertalet ”fyndade” det till och med. En inte helt inkorrekt bedömning. Vinet var verkligen bra; rent, snyggt och med mycket doft och smak för den på grund av den låga alkoholen billiga pengen.
Nu blev inte Silberling den framgångshistoria som det lovade att bli den där kvällen i Vinum då alla tappade hakan och öste lovord över V&S, lågalkoholsatsningen och Silberling (Tommy glömdes nog bort dessvärre). Jodå, vinet tog bra fart i försäljningen. Det var bara det att några av flaskorna började efterjäsa vilket ledde till att de i värsta fall exploderade. Detta noterades som sig bör av de ansvariga på kvalitet/lab/produktion i Stockholmsfabriken, som ville dra tillbaka produkten. Den som hade hand om det på HK bestämde sig dock för att chansa. Så gick det som det gick. Produkten fick dras tillbaka och kom igen först senare (1989) som ”Demi”.
”Demi” var nu en betydligt större satsning. Fler produkter. Hård marknadsföring – det var stor skillnad på V&S och Systembolaget; medan SB bromsade överallt, gasade V&S så gott det gick, vilket väl mest tydligt märktes genom arbetet med Absolut Vodka, där man verkligen kunde tala om statsunderstött alkoholkapital ute för att erövra världen, låt vara att V&S inte behövde stöd från staten, snarare fick staten stöd från V&S.
Nu gick det inte alls som man tänkt sig med ”Demi”. Alla produkter var inte lika bra som Silberling, kanske gick det lite väl fort att ta fram nya produkter, helt klart var utstyrsel, namn och annat viktigt för en marknadsframgång inte på kornet. Kort sagt avsomnade snart projektet och glömdes bort.
Den sofistikerade avalkoholiseringsanläggningen då, vad hände med den? Jodå, den blev till sist lönsam för företaget den också. Den kom till användning när V&S gjorde om sin generiska produkt ”Glögg” till varumärket ”Blossa”, då företagets alla monopol försvann (1995) och det stod klart att fler glögg-produkter snart skulle finnas på marknaden. Med hjälp av avalkoholiseringsanläggningen kunde V&S ta fram en fullt drickbar ”alkoholfri” glögg och dels bredda försäljningen ut i matvarukedjorna, dels annonsera trots att det var förbjudet att göra reklam för alkoholhaltiga drycker. Vad Tommy Lindström anbelangar är han en av Vinsveriges bortglömda hjältar. Tror inte det rakt av är hans tekopp men här hedrar vi honom med lite Arctic Monkeys (och, bäst att tillägga, låtens titel har inget med vare sig Tommy eller det här inlägget att göra, det är bara en ny singelbaksida från slynglarna i AM).
Historiens knäppgökar, Nelson Mandela & Steve Biko
Historien är full av hyllade förtryckare och knäppgökar. Det går alltid att hävda att de förtjänar sina statyer och platser i historieböckerna därför att de var barn av sin tid, ungefär som den moderna, jämlika människan ibland ska ha förståelse för förtryckande kulturer i Samtiden. Alla med vett att använda de hjärnceller de begåvats med vet att det där är struntprat. Ett äkta svin är alltid ett svin. Det kan inte tiden ändra på. Däremot kan tiden visa att ett påstått svin i sin Samtid inte alls var det, snarare motsatsen. Nelson Mandela utmålades av många som en uppviglare, rent av en terrorist när han menade att landets majoritet kanske borde ta till vapen för att befria istället för att, som landets minoritet, använda vapnen till att förtrycka. Han fängslades och en stor del av den fria världen satt som åskådare – de med intressen i gruvindustrin intog platserna på första parkett. Många hängde till och med på och terroriststämplade mannen som bara bett om ett uns jämlikhet för svarta och färgade i ett förtryckande system som inte stod våra historiska enväldes- och förtryckarkulturer efter. När så denna vackra fjäril, för att tala med Desmond Tutu, släpptes ur sitt fängelse visade han sig vara något så ovanligt som en stor, god, fredsälskande människa, som kunde omfamna till och med de mest egoistiska människorna som låtit fängsla honom därför att han var ett störande inslag i deras perfekt organiserade förtryck av majoriteten och, som de flesta säkert kan se det idag, ett hopp i mörkret. Världen behöver fler som Nelson Mandela och de historieböcker som inte för så länge sedan lärde oss att Cecil Rhodes var mannen som byggde och utvecklade Afrika får gärna domineras av historien om denne i bästa mening märkvärdiga person. Peter Gabriel om en annan frihetskämpe som inte överlevde.