Imodium: Knorrkockens bäste vän

Publicerat 2015-10-30 av Lars Torstenson

Efter ett flertal gräsänklingsperioder, bland annat en just nu pågående, under vilka morgondagens cusine setts ta form har också ett antal, för att inte säga otal, Knorr-soppor tillretts i Framtidens kök. Detta gör att er utsände bland de puttrande grytornas och magarnas inte alltid helt stabila värld med intill visshet gränsande sannolikhet kan säga, att en baksida av en alltför rigoröst genomförd diet på Knorrs soppor förr eller senare resulterar i en revolterande mage, lågt stabilitetsläge och kort sagt bra fart på tarmsystemet. Köksskolan vill här och nu lugna oroade proselyter ety hjälp finns att få. Imodium heter medlet och det är rekommendabelt för var sann kökspionjär att alltid att ha ett paket eller två till hands i köksenvirongerna samt gärna också i byxfickan för man vet aldrig när Knorrsopporna tar ut sin rätt.Belly!

Kökskolan: råstekt potatis & knaprigt potatissnacks

Publicerat 2015-10-29 av Lars Torstenson

Idag ska vi lära oss dels att råsteka potatis, dels att göra knapriga potatissnacks.

Ställ en stekpanna på en platta på spisen. Starta plattan. Sätt med ratten för ändamålet på spisen på hög värme.
Klicka i smör i pannan och häll för säkerhets skull olivolja i den också. Det är viktigt att potatisen inte går torr.
Skiva snabbt som ögat några potatisar avsedda att bli råstekt potatis. Gör detta med en kniv och på en skärbräda.
Kasta potatisen i pannan. Låt steka. Rör då och då om i pannan.
När potatisen är gyllenbrun, fiska upp den ur oljan och smörsåsen. Klart!Den som vill skapa ett mumsigt och knaprigt potatissnacks till aperitifen eller kanske till barnens fredgasmys låter bara den råstekta potatisen ligga kvar lite längre och väntar med att fiska upp den tills den antagit en brun färg med svarta kanter. Låt svalna och stelna ordentligt innan den serveras. Den som vill piffa upp snacksen och göra den mer personlig kan med fördel krydda rikligt med Aromat.

vinifierats köksskola – den moderna kockens carl butler!

Vi tar en repa på Reeperbahn samt lyssnar på lite Olle Ljungström och Dan Sundquist.

Vinbloggen: för nörden i tiden

Publicerat 2015-10-28 av Lars Torstenson

vinifierat är en av fyra bloggar som nominerats i kategorin Bästa dryckesblogg i samband med att Matbloggspriset i år delas ut för tionde gången. Trevligt, men den här posten handlar snarare om övriga nominerade och bloggar som inte nominerats.På gott och ont utlöste de första vinbloggarna en både töntig och välbehövlig debatt om vinjournalistik. Välbehövlig därför att den ifrågasatte och skakade i viss mån liv i ett skrå som ofta gick på tomgång. Töntig därför att det blev ”vi mot dom” och ”det nya mot det gamla” i en inte sällan pinsamt barnslig pajkastning. Det första ledde till att många bloggar tog skydd bakom en mur av verklighetsförnekelse och övertro på den egna förträffligheten och det senare lockade knappast några nya läsare vare sig till mer traditionell media eller bloggarna. Hade bloggarna varit det nya eller ens så förträffligt efterlängtade som de framställde sig själva hade de varit rejält stora idag, ja, ”yngre” hade bara läst bloggar och lyssnat på podar medan tryckt gammalmedia bara lästs högt av hemtjänsten.Att det blev som det blev och är som det är, är beklagligt. Det finns de facto mycket att hämta i bloggvärlden både för den som bara är lite vinintresserad och ändå mer för den som är intill tråkighet nördig. Det är inte så att en form av media står mot en annan eller att någon är så mycket bättre än någon annan, det är fråga om utbud och mångfald. Kort sagt är det tragiskt att mycket av den information och understundom klokhet och insikt som serveras på bloggarna går den vinintresserade allmänheten förbi.

Det är anmärkningsvärt att det inte finns någon ”sponsor” av Matbloggsprisets kategori Bästa dryckesblogg. Vissa bloggare gör sitt yttersta för att stå fria från allt som kan andas bestickning, vilket hedrar dem och gör dem till en i positiv bemärkelse anmärkningsvärd minoritet bland alla som skriver om vin eftersom alla som går på en bjudprovning eller bjudlunch eller provar gratis inte har ryggen helt fri, sedan må man bedyra att man självfallet inte låter sig mutas, vilket säkert är sant då det ena inte alls utesluter det andra. Samtidigt ska sägas att till exempel de där mötena som bjudluncherna erbjuder är en viktig kanal för informationsinhämtningen varför det rent av kan vara så att den som inte deltar gör ett dåligt jobb. Dock: oavsett enskilda individers syn på saken är det närmast en hygienfråga att branschen stöttar ett pris av den här arten. Samtidigt ska sägas att det är underligt att så inte redan sker, eftersom allt som kan öka intresset för vin och ett civiliserat hanterande av drycken är av godo för branschen.Nog av. Vilka är då alla dessa bloggar? Ja, de är alldeles för många för att nämnas här och det ska också sägas att kvaliteten är ojämn, men, de bra är väldigt bra, inte minst då de är som nördigast. Ger några tips här nedan. Välj och vraka! Avslutningsvis vore det bra om någon intresserad skapade en samlingsblogg ”Vinbloggen” och där lade upp de bloggar som ville vara med och som höll en viss miniminivå, både avseende innehåll och periodicitet. Denna ”vinblogg” skulle kunna bli ett självklart besöksmål för den vinintresserade – alla de bra bloggarna samlade på ett ställe och där ”Vinbloggens” välkomstsida upptogs av puffar för de dagsaktuella inläggen, alltså ungefär som en tidning. Kanske skulle den till och med kunna bli ekonomiskt bärkraftig då den kunde, i likhet med alla tryckta vintidningar och – bilagor och en del vinsajter, sälja annonser och göra en business på det. På så vis skulle de enskilda bloggarna kunna få bidrag till varuprover och resor utan att själv behöva ta sig an annonsfrågan eller ens visa annonser på sin blogg och på så vis fortsatt ha sinnesfrid.

Och många fler, tipsa gärna själv i kommentatorsfältet! Och vad i övrigt är, är att vi rekommenderar Finch och Nektar i repris och makalösa Ruins för första gången här på bloggen.

Finch. Nektar. Ruins.

Debatt: Brännhet evolutionsfråga löses med Grönland?

Publicerat 2015-10-28 av Lars Torstenson

Svara

Det här med att tända eld på saker och ting i tid och otid är en diagnos, Pyromani (av pyr = ”eld”, och mani’a = ”galenskap”). I all enkelhet är detta en impulskontrollstörning som yttrar sig i en obetvinglig impuls att tända eld på saker. Inte sällan befinns pyromanen någonstans i närheten av sitt verk gnidande sig där det är som skönast alltmedan lågorna slickar himlafästet.

Historisk har det inte funnits några belägg för att pyromani är smittsamt, men den senaste tidens händelser ger annat vid handen och det är nu hög tid för regeringen att kalla in FN, Läkare utan gränser och andra som är bra på att hantera epidemier; det är viktigt att snabbt få bukt med pyromanin innan den sprider sig som en löpeld och sätter hela vårt avlånga land i brand. Kort sagt har samhället inte råd med en pyromaniepidemi varför påtändande element rimligtvis måste hållas inspärrade (dyrt) alternativ förvisas till platser utan brännbar materiel, som norra Grönland (billigt) – detta inte minst som pyromani enligt expertis är hart när omöjligt att bota, en gång smittad, alltid smittad.

I den mån de dit förvisade elementen behöver ha något att bränna, till exempel i avtändande syfte, bör det gå att förse dem med några skrotfärdiga bilar (billigt, påminner om förorten) och, framförallt, potemkinkulisser (billigt, påminner om flyktingförläggningar) som de efter behag kan fjutta eld på och lustfyllt se gå upp i rök alltmedan de låter sina sjuka sinnen rinna och brinna.

Nu ska också sägas att alla bränder inte är i efterhand ångestfyllda pyromaners verk, det kan även enligt expertisen handla om människor med en antisocial personlighetsstörning, alltså en förfärande stor minoritet av vår befolkning. Det torde vara ogörligt att flytta alla dessa till Grönland – man kan också tänka sig att grönlänningarna inte skulle tilltalas av den idén – varför vi måste ta i övervägande att sätta upp en expeditionsarmé med tvångsinkallade element med antisocial störning och fallenhet för eld som vi sedan kan skicka till, till exempel, mellanösterns oroshärdar, där de fritt kan välja sida och leka rommen av sig och bränna och ha sig bäst de kan och vill. Någon risk för överbefolkning där och underbefolkning här lär det inte bli: vi exporterar de för samhället kostsamma, allmänfarliga och brännheta elementen och får i utbyte sådana som flyr slika individer. Alltså mer konstruktivt och fredligt tänkande individer förhoppningsvis fria från pyromanismitta och antisociala personlighetsstörningar.

Det är evolutionens gång att den som inte konstruktivt bidrar till rasens – i det här fallet den mänskliga rasen – fortlevnad får se både sig själv och sina gener ratade.Peter Green. Green Day. Ebba Grön. Eminem. In Flames. Deep Purple.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2015

Publicerat 2015-10-27 av Lars Torstenson

Har precis överlagt med min kollega Miguel Merino (Padre) som, tillsammans med sonen Miguel Merino (Hijo), gör MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) efter mina intentioner. Såvitt vi kan förstå finns det skäl att vara avvaktande positiv till årets upplaga av vår gemensamma bäbis.

När man arbetar med carignan/mazuelo är växtåret och skördeutfallet av synnerlig betydelse. Till att börja med är druvan i motsats till vad lekmannen kan lockas tro känslig för allehanda angrepp, inte minst oidium. Det gäller att hålla nere uttaget för att nå full fenolisk mognad och att ha is i magen inför skördetillfället. Odlaren har alltså dubbla skäl att gallra noggrant när hen arbetar med carignan/mazuelo.Sedan har vi skörden och då gäller att den som börjar skörda lite för tidigt missar årets fulla potential och den som väntar någon dag för länge får kanske se en icke ringa andel av skörden ätas upp av rötsvampar – carignan/mazuelo är inte helt okänslig för rötangrepp, särskilt inte om det kommer nederbörd då druvan i princip är mogen.

MDLVX

Den som nu klarat av allt det där ovan står inför utmaningen att pricka jäsnings- och macerationsarbetet. Min erfarenhet är att carignan blir som du gör den och allra bäst brukar den bli då man gjort hemläxan i vingården och sedan bara låter den vara i vinkällaren. Det vill säga fram tills det är dags att lägga vinet på ek.Vissa viner når nya höjder med hjälp av en tid i ekfat, andra går under. Generellt gäller för carignan att vinet som gjorts enligt skolboken ovan kan lyfta sig rejält under fatlagringen och till skillnad från många andra druvor kan man vara ganska allmän i sitt urval av typen av fat – låt vara att det finns ett optimalt val för alla carignan-viner likväl som för alla andra av druva komna drycker. Samtidigt som, som alltid, faturvalet handlar om vad slutmålet är. Miguel och jag vill bevara både ursprung och druva samtidigt som vi vill ge vinet en stram struktur och en tillgänglig fruktighet. Därför arbetar vi med ett noggrant urval framförallt franska och amerikanska fat från olika tunnbindare.Nog av. 2015 i trakterna av Briones i Rioja resulterade i en rekordtidig skörd. Vintern var ”normal” om än kall; varm och torr vår; varm och tämligen nederbördsrik juni och juli (ooh, se då upp med oidium!); juli rekordvarm (varmast på 75 år); normal augusti med lite regn; september och oktober mycket fina med torrt och vackert väder. Skörden på Bodega Miguel Merino gick rekordsnabbt mellan 29 september (tempranillo) och 6 oktober (mazuelo till MDLVX). Mycket rena druvor, bra balans och trevlig frukt.Vår mazuelo vägde in på 13,5 %, pH 3,29 och 4,6 total syra om det nu säger er något. Återkommer i ärendet tids nog. I Sverige kan vi för närvarande via beställningssortimentet prova årgångarna 2008 och 2010 av det här vinet.

Steve Vai. Mattias Ia Eklundh. Roine Stolt.

Matbloggspriset 2015

Publicerat 2015-10-26 av Lars Torstenson

Genom att Magnus Reuterdahl igår på Fejjan taggat er utsände i en post i ämnet varskoddes den sistnämnde om att vinifierat nominerats till Matbloggspriset 2015. Stolt som en tupp höjde redaktören rösten en aning och skrek till Hustrun: ”Ta mig tusan! Hoppet om mänskligheten är inte ute! De har upptäckt min Karboniserade Carbonara! Jag ska få Matbloggpriset! Äntligen! ”.Hustrun satt tyst ett tag och spelade en sådan där min i ansikten som hon och andra tar fram när de har att göra med småbarn, ”näämen det förstår du väl lille gubben att…” typ. Hon sa: ”Få se!”. Jag visade henne plattan med den taggade Fejjan-informationen och sa: ”Fattar du? Nu är det jag och Wretman, jag och Ducasse, jag och…”.

”Men Lars”, sa Hustrun, en aning syrligt om sanningen ska fram, ”det står här att vinifierat n-o-m-i-n-e-r-a-t-s, inte vunnit, och det är inte Matbloggspriset vi talar om utan något slags Dryckesbloggspris och det behöver man knappast kunna laga mat för att få…” . ”Äsch!”, avbröt jag, ”det är klart de hört talas om var morgondagens cuisine skapas! Det är inte på larviga restauranger med tokiga menyer och skäggiga kockar, det är här! I vårt kök, gumman! Jag är Ducasse Futurum och jag skapar La Cuisine Futura så det står härliga till och Kalle Svinclööfv ler i sin himmel! Och det är bara en tidsfråga innan jag får Fredspriset också för både judarna och muslimerna älskar mig och min mat för jag tar bort fläsket från Carbonaran! Ja, frågan är om inte grisarna också älskar mig för det och…”. ”Ja, men nu är det ett Dryckesbloggspris du nominerats till. N-o-m-i-n-e-r-a-t-s, det är samma sak som att inte vinna,” snoppade Hustrun, som ibland har en förmåga att väja för verkligheten, av.

Pain is so close to pleasure.

> 20 år gammal Taverna, Lou Doillon & Victor Démé

Publicerat 2015-10-25 av Lars Torstenson

Vi har väl alla någon gång till kvinns och mans funderat över hur 20 år gammal Taverna smakar och vi tänker då inte på lättvinskopian från Italien utan den äkta varan, Vin &- Spritcentralens härtappade gamla goding, ett starkvin från Spanien och under långliga tider en skruvkapsylsfavorit på landets parkbänkar. Nu behöver vi inte fundera mer för vi har bett vår utsände i de klassiska parkbänksvinernas sockerstänkta värld att ta reda på detta. Men först några ord om Taverna, eller Vintry’s Taverna som den heter sedan någon gång i början av 1990-talet.Faktum är att er utsände ovan tillika undertecknad under en tid var ytterst ansvarig för bland annat vinet Taverna i Sverige. Det bar sig inte bättre än att arbetsgivaren, V&S, som för övrigt då just mist alla sina monopol (import, produktion och distribution), runt 1997 bad mig ta mig an en av företagets grupper inom affärsområdet ”Vin”, alltså att både fortsatta med verksamheterna i Frankrike (Domaine Rabiega, Château d’Esclans och Rabiega Negociant) och basa för en importverksamhet i Sverige. Det låter som mycket och var mycket men det var också mycket kul och till syvende og sidst handlar det om att anställa rätt folk. Således lockade jag in Elisabeth Engelsen Ellqvist i vinvärlden, där hon numer med framgång kör egna firman Provinum, för att bland annat som produktchef ta hand om de starkviner som hamnade på min lott (mest därför att jag ville ta hand om dem). Tillsammans försökte vi så skydda de generiska produkter många av de här vinerna var, till exempel blev ”Kir” Kir Tricolore och ”Körsbärsvin” Solbacka Körsbärsvin.

Här kan man för övrigt klicka in sig och se olika registreringar som gjordes av gamla V&S, många av dem som trillade igenom runt 99-00 är namn som vi hanterade i a.r.t. wine group som min svenska grupp hette (namn som Solbacka, Kir Tricolore, Rouxanne, Svala, La Rustique och mycket mer). Hursomhelst, ett av vinerna vi fick i knät var Taverna, eller Vintry’s Taverna. Ett, tyckte Elisabeth och jag, alldeles för bra vin för den ganska smutsiga plats det fått i den svenska vinhistorien. Kort sagt en ful ankunge som förtjänade bättre. Att försöka öka på försäljningen, som då var kraftigt nedåtgående – vinet sålde för övrigt bättre ju längre norröver man kom i landet – eller förbättra vinets image bedömde vi som en omöjlig uppförsbacke. Istället sjösatte vi idén att lansera en ny variant av Taverna. Av olika skäl såg nu aldrig den produkten marknadens ljus. Nog av! Hur smakade vinet???

Till att börja med: hur vet jag att vinet är så gammalt? Jo, det är buteljerat i Stockholm och den fabriken lades ner hösten 1995. Samtidigt kan det inte vara hur gammalt som helst för namnet ”Vintry’s” kom till först runt 1990 om jag inte missminner mig. Med andra ord är det här vinet tappat på flaska mellan 1990 (?) och 1995. Minst 20 år gammalt.

Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i mer än 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak. Jaa, kan inte annat än lyfta på hatten och rekommendera det här för sitt pris (95 sek) fantastiska dessertvinet (utgår från att det är lika bra idag, men lämnar en brasklapp där då jag inte provat en ny Taverna sedan slutet av 1990-talet).

Lou Doillon! Victor Démé!

PS Numer marknadsförs och säljs Vintry’s Taverna av Altia Sweden. Se mer här.

Harper Lee: Dödssynden

Publicerat 2015-10-25 av Lars Torstenson

Få saker konsumerar vi på gott och ont endast en gång. Det mesta kan vi, nästan, återuppleva flera gånger. Vi kan äta samma maträtt flera gånger, se samma film, höra samma musik och så vidare. Maträtten, filmen eller vad det nu är kommer uppfattas olika från gång till annan eftersom omständigheterna och vår egen dagsform och klokhet varierar över tid. När er utsände i de alltid ihågkomna klassikernas berusande värld första gången läste ”Dödssynden” av Harper Lee var det mest fascinerande författarens coola namn och den intressanta engelska titeln ”To kill a mockingbird”. Texten som sådan var rar och gullig och inget som vidrörde ett outvecklat sinne.En ny genomläsning långt senare, nu alltså, ger en annan upplevelse. Visst, texten är rar och gullig och det är fortsatt en fantastisk bild av en liten stad i den amerikanska södern på 1930-talet och tur är det för det handlar de facto om allsköns hemskheter. Medan boken, som var sprängstoff i sin hemstat Alabama när den släpptes 1960, idag inte är kontroversiell i sitt hemland har den dessvärre fått se sin aktualitet öka i Sverige för varje år som gått sedan jag läste den då för flera decennier sedan. Den är inte längre bara en lättillgänglig och välskriven text om ett stycke amerikansk sydstatshistoria och den handlar inte längre bara om rasproblem, fördomar , inskränkthet och orättvisa i långtbortistan.”Dödssynden” är en briljant bok och det hedrar den vanligtvis så skickliga juryn för Pulitzerpriset att priset gick till Harper Lee då boken kom ut.Att figuren ”Dill” har Harper Lees barndomsgranne Truman Capote som förebild eller att Gregory Peck fick en oscar för sin gestaltning av Atticus Finch i filmen ”To kill a mockingbird”, att Pecks barnbarn är döpt efter Harper Lee eller att hon själv i princip vare sig gett ut något eget eller varit särskilt mån om att sälja sig själv sedan ”Dödssynden” kom ut gör inte saken sämre. Stark läsrekommendation till er som ännu inte läst och till er som läste för länge sedan. Det är lite som om Astrid Lindgren skrivit en vuxenroman om livet i en småstad i 30-talets Alabama.

Elmer Bernstein och Alabama Shakes och mer Alabama Shakes för er som inte nyss fick nog.

Châteauneuf-du-Pape & flankstek

Publicerat 2015-10-22 av Lars Torstenson

Okej, det ska med en gång erkännas: har ingen aning om vad flankstek är. Har i det längsta trott att folk säger plankstek. Dock har vanligtvis pålitliga källor försäkrat mig om att det verkligen finns något som heter flankstek och att det ska finnas att köpa i mer eller mindre vanliga matvaruaffärer. Under förutsättning att det stämmer och under förutsättning att vidhängda recept är autentiskt och väl fungerande säger ryktet att flankstek med sparrissalsa och krossad potatis är ett utmärkt ackompanjemang till en klassisk châteauneuf-du-pape och det tror jag det för alla grenache-dominerade viner som inte blivit alltför uppblåsta går till det mesta och är fantastiska allroundmatviner. Nåväl, allt talar för att flankstek existerar och att nedanstående recept är sanslöst gott. Helt säkert är att i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek (beställningsvara), är en klassisk châteauneuf-du-pape, vilket innebär sjungande grenache-toner istället för 15,5 % och överdådig frukt som tråkar ut en på nolltid och går till inget. Således är detta ett slag för klassisk châteauneuf av bästa sort, och, föralldel, för den mystiska flanksteken. Recept på grillad flankstek med sparrissalsa och krossad potatis (4 port):

Flankstek
700 g flankstek (obs använd naturell inte förkryddade varianter)
salt och peppar
1. Tänd grillen
2. Putsa bort eventuella senor och hinnor från flanksteken.
3. Salta och peppra efter smak
Grilla 2-3 minuter på varje sida och låt vila en kort stund innan köttet skärs upp i smala strimlor

Sparrissalsa
1 avokado
50 gr sockerärtor
½ knippe sparris (gärna så späd som möjligt)
1 rödlök
½ gurka
2 msk citronsaft
1½ msk olivolja
1. Salt och svartpeppar
2. Dela, kärna och gröp ur avokadon
3. Finhacka alla grönsaker
4. Blanda med citronsaft och olivolja
5. Smaka av med salt och peppar.

Krossad potatis
16 små färskpotatisar alt små delikatesspotatisar
2 vitlöksklyftor
Timjan
Rosmarin
1 tsk dijonsenap
Saft från ½ citron
0,5 dl olivolja
2 msk finriven parmesan
Havsalt och svartpeppar från kvarn

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Sjud potatisen i en kastrull med välsaltat vatten tills de mjuknat (15-20 min)
3. Dra av timjansblad och finhacka rosmarin så det blir ca 1 msk av varje
4. Finhacka vitlök och blanda med örter, citronsaft och olivolja.
5. Lägg de kokta potatisarna i en ugnsfast form, ringla över lite olivolja och skaka om.
6. Tryck lätt på toppen av potatisarna tills de spricker
7. Fördela kryddblandningen i sprickorna och krydda med salt och peppar
8. Rosta potatisen i ugnen i ca 15 minuter. Ta ut och strö parmesanen över potatisarna och sätt tillbaka in i ugnen. Låt gå ytterligare 10-15 min tills osten smällt och potatisarna är gyllene och knapriga

PS Någon kanske invänder att man inte tänder grillen i oktober. Säg något mer jag inte har en aning om och inte vill veta något om. Vill minnas att vi som barn grillade korv i ugnen och i värsta fall går det väl att steka eller koka den där flanksteken. Eller halstra eller pochera kanske. Inget är omöjligt.

Musik!

Skörden 2015: Abdyika & Valago

Publicerat 2015-10-20 av Lars Torstenson

Fick som den uppmärksamma HR:en har råkoll på förra året ett par nya projekt i Bulgarien. Den välskötta kvalitetsproducenten Abdyika och avseende eget vin på butelj nya Valago (ingår i Jivankin Wines och har precis börjat arbeta med etiketten Valago). Båda ligger nära städerna Sandanski och Melnik i Bulgariens sydvästra hörn, någon mil från Grekland i söder och inte så långt från F.Y.R. Makedonien i väster. Jag arbetade en tid med en annan producent härnere runt 2007-2008. Lite lustigt är att den producenten, Damianitza (Red Dark, No Man’s Land), hyr ut lagringskapacitet till mina båda nya uppdragsgivare och jag har på så vis återskapat kontakten med den producenten – det är inte sällan vägarna korsas så där i vinets värld.Damianitza var ett undantag, annars arbetade jag tidigare mest nära Plovdiv (2001 – 2007) och då med druvor som rubin och mavrud. Härnere i melnik-trakten är det just melnik som är det mest vanligt förekommande, lokala inslaget och det har varit lärorikt att ta del av hur, i likhet med mavrud, oerhört olika ”melnik” kan vara och det är tydligt att det, återigen som i fallet med mavrud, finns flera olika kloner, som kanske inte ens är samma druvsort. Någon gång i framtiden lär de bulgariska myndigheterna och utbildningsanstalterna reda ut det där åt oss, precis som italienarna kvart över tolv tog tag i eländes-förvirringen kring sangiovese någon gång i 1980-talet sista skälvande minuter.

Medan Valago i första hand satsar på ”internationella” sorter, har Abdyika dels planterat förstklassig melnik, dels tagit sig an den, enligt mig, högintressanta ruen – en korsning av melnik och cabernet sauvignon (enligt Jancis Robinson gjord i Pleven 1951 och då av klonen shiroka melnischka och cabernet sauvingon, sagt till er som alltid måste ha något att komma med då ni känner att er status som bordets messerschmidt är på väg att falla, och, just det, ni nyss nämnda ska också veta att sorten blev formellt godkänd 1964, mycket viktigt).

Har tidigare hävdat att Abdyika kanske gör världens bästa melnik och att druvuttrycket till och från är närmast magiskt i vinerna här. I takt med att jag blivit allt djupare involverad i producentens verksamhet är det förstås allt mindre trovärdigt när jag säger det där så jag repeterar en gång till, innan jag sjunkit ändå djupare i tveksamheternas och det ifrågasättbaras hav: Abdyika gör förmodligen världens bästa melnik. För egen del närmar jag mig det nyss nämnda faktumet med ödmjukhet för här gäller det hålla tungan rätt i mun och se till att optimera potentialen. Tycker det gick mycket bra med blenden från 2013 och skrämmande bra med den från katastrofåret 2014. Det där sista antyder kanske också vad som är så läckert med rätt klon av melnik rätt hanterad: förutsatt du håller tungan rätt i mun blir det bra även då allt skiter sig (nåja…).

Ruen då? Jovars, är impad. Trodde tidigare att rubin was the shit från Bulgarien. Har ändrat uppfattning om det. De toppblend jag varit inblandad i, alltså sedan skörden 2013, har alla fått sig en ordentlig dusör ruen och 2015 kommer inte bli något undantag. Fantastisk druva som förenar stram struktur med rund frukt och därmed en våt dröm för den som tror sig kunna ABC om hur ett slikt vin optimeras via jäsningen/macereringen och, inte minst, förädlingen i fat (vi har nu till 2015 ytterligare förfinat ”ek-precisionen”, vilket lär komma märkas i slutresultatet). I år gjordes en ruen i en nyinredd, mindre källare på gården Abdyika och en i källaren på närbelägna Damianitza. Båda är bra, men den som gjorts på gården är kort sagt grym.

Att skörden blivit bra på Abdyika står utom allt tvivel. Jag har av självklara skäl inte koll längre bakåt än 2013 och jag kan konstatera att det måste varit ett riktigt bra år och det är 2015 också. 2014 däremot var, som tidigare nämnts på bloggen, oerhört svårt. Vi provade i förra veckan merparten av de i augusti buteljerade vinerna från skörden. Det är svårt att tro att året var så komplicerat, men den trots allt höga klassen på vinerna visar terroirens kvalitet och understryker att Abdyika vet vad de sysslar med. Toppvinet ”First Selection” är som året lite stramare och, som det ofta blir sådana år då vinet blir lyckat, väldigt elegant och har stor lagringspotential. ”Estate blend” kommer att bli lite snipigare än till exempel 2013, men med något år i källaren kommer det öppna upp sig i samma strama och eleganta stil som ”First Selection”. Den som är nyfiken på de här vinerna kan köpa några av årgångarna via Systembolagets beställningssortiment – jag rekommenderar samtliga tre rödviner från 2013 (First Selection, Estate blend och Melnik). Framförallt de båda första vinner på lagring men alla tre går bra att prova och njuta idag.

Avslutningsvis några ord om Valago. Här handlar det mest om franska druvor. 2014 blev ett svårt år som för alla andra i trakten. I år har det gått mycket bättre. Från fjolårsskörden fick vi till en hygglig, enkel viognier och ett schysst rosévin men bäst blev gårdens merlot, som nu buteljeras (ca 3000 buteljer). Ett intressant vin från 2014 är också en cabernet franc som för tankarna till Loire och inte till Bulgarien.

I år blev cabernet franc inte lika bra, däremot är merlot-skörden mycket bra medan bland annat grenache och syrah är fullt tillfredsställande. Tveklöst kommer vi att kunna göra riktigt bra viner även på Valago i framtiden men vi har en bit att vandra där.

Utvandrad bulgarisk musikant. Fransk skrikbonus. Desperat fransk smörsång. Munter, klassisk fransk dans. Tillbaka på det bulgariskfranska.