Gubbgammal kommer så Jeff Beck med ett nytt album han skrivit tillsammans med Carmen Vandenberg och Rosie Bones. Albumet heter Loud Hailer, är fullständigt magnifikt och vi lyssnar på The Revolution Will Be Televised. Avnjut gärna tillsammans med en Chateau Montelena 2013, nr 71926, 379 sek. Det skulle Jeff gilla, och Carmen och Rosie.
King Crimsons lika överraskande som evighetslånga avslutnings/världsturné fortsätter. Igår kunde er utsände i de virtuosa musikernas välstämda värld se dem i Prag, och snart fortsätter äventyret i Oslo, Stockholm, Monte Carlo, Marseille och andra platser. Ni som är besatta av musik och virtuosa instrumentalister gör rätt i att inte missa det här bandet medan det fortfarande finns och har vänligheten att kuska runt för att skänka fröjd åt oss alla. Onödigt att gå in på detaljer igen, hänvisar till fjolårets text om spelningen i Paris (finns här), men om något ska sägas är det att Jakzsyk sjunger och spelar ett snäpp bättre än ifjol, då han redan höll måttet trots den utmanande omgivningen, och låtlistan, som ändras från kväll till kväll, är så pass omdanad att det sannolikt går att se gruppen med nya ögon mest varje kväll. Sist men inte minst: gårdagens magiska spelning avslutades med tidernas bästa version av 21st Century Schizoid Man, där Fripp lät kollegorna, och sig själv, släppa loss så mycket improvisation som kan tänkas utan att skutan välter. Exempel på hur King Crimson låter på den här turnén. Bonus.
Den trogne HR:en vet att er utsände i de ständigt sökande glasskonnässörernas kylslagna och emellanåt kladdiga kiosker och andra utskänkningsställen med mer eller mindre klass och glass är ständig i sitt sökande efter glassens graal och nu, nu!, tror sig den nyss tämligen omständligt nämnde ha funnit glasscoupernas glasscoup, glasstrutarnas glasstrut, glassbägarnas glassbägare med allt från en till massvis med kulor och smaker, kort sagt Glassgraalen själv!
Om den ärade HR:en klickar in här på länken och tittar så ser det ut som om glassarnas glass verkligen tar plats här i världen. Den som besökt Gelateria I Mannari vet att vi talar om ett hål i väggen i en slags förort mellan Roms centrum och flygplatsen Fiucimino. Mer bestämt är adressen Via di Grotta Perfetta 125 och telefonnumret 06 5420448 – om ni går vilse och vill att Signor Mannari, denne Mâitre Chocolatière OCH Mâitre Glacière (!), kommer till er undsättning med en kylväska hängande runt halsen kan det vara bra att ha, fast ändå bättre är att bara fråga hur ni ska ta er ur er eländiga benägenhet och snarast hitta till Hans himmelrike, där glassen får tungan att smälta och chokladen ögonen att tåras och hjärtat att brinna. Gör er omaket att hitta dit. Det är en order från den som sökt glassens Graal under en livstid.
Icecream utan ice. Icecream utan cream. Talking Heads 1, 2 och 3.
Efter gårdagens inlägg om ”Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler” har minst en HR hört av sig och bett er utsände på de dansanta kännarnas välvalsade och välsteppade
parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:
1.Förse framförallt dig själv och i förekommande fall även dina gäster med ett glas bubbel, gärna från Marie Menger-Krug eller Clotilde Davenne.
2.Starta grammofonen och sätt på ett vax som får det att spritta i benen. Vi föreslår här 
twistskålstwisternas twist ”Pop opp i topp” med Lill-Babs och Tore Skogman.
3.Höj volymen.
4.Höj volymen.
5.Börja twista vilt med det fyllda glaset i ett fast grepp.
6.Efter en liten stunds vilt twistande ska twistskålens stormästare utropa ett högt och ljudligt ”Skål!”, varpå alla dansande svarar ”Skål!” innan de höjer sina glas och tar en lite smutt utan att för den skulle göra avkall på rytm och tempo.
7.Börja om från punkt 4 och repetera till dess vinet eller sången tar slut.
8.När låten tagit slut, börja om från punkt 1 till dess sällskapet utmattat och lyckligt sjunker ner i de för ändamålet i förväg förberedda fåtöljerna, stolarna, sofforna och annat sittbart med ett ljudligt ”åh, det måste vi göra om någon gång!”.
Twistskålens historia
Många tror att twistskålen är ett modepåhitt från Sam Cookes och Chubby Checkers dagar eller att det skulle vara något som bara dansades på Lyckliga gatan. Inget kunde
vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.
På 1700-talet blev ”Yé-yé twist d’Alexandre le Grand” en mycket populär dans vid det franska hovet och det var där drottning Marie (Lesczynska), Ludvig XV:s gemål, kom på 
den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.
För att göra en lång historia kort är det alltså Alexander den Store, drottning Marie och Tony Irving vi ska ha i åtanke då vi kastar oss ut i en vildsint twistskål (eller skåltwist som Churchill kallade det, precis som han inledningsvis gjorde v-tecknet på fel håll varmed han sig själv ovetandes gav världen fingret på klassiskt brittisk vis med inte en utan två fingrar; Churchill lär f ö ha varit en hejare på att twistskåla, eller i hans fall skåltwista, något han själv berättar om i volym 4 i sina memoarer, sidan 345, kapitlet ”Twist and shout!”).
Vissa saker i livet accepterar vi tyst, lidande, med gråten i halsen, väl medvetna om att det som sker, det är fel, men det sker i alla fall, vi står handfallna inför utvecklingen och blir spetsade på realitetens bittert smakande stål. När flipperspelen försvann ett efter ett, med sitt klinkande och klonkande, detta härliga bakgrundsljud på grillbaren, i ölhallen, på cafeterian, till och med på färjans mellandäck, när det försvann med sitt frispelssmällande och sitt färgsprakande blinkande som lyste upp varje bar, varje tivoli, varje lobby på fjällhotellet, som lyste upp och satte klonk på tillvaron varhelst man befann sig, när flipperspelen försvann utgick vi från att det var som när dinosaurierna utrotades; vi förstod inte varför, det bara skedde, som ett evolutionärt och historiskt, hånfullt faktum. Döm då om vår förvåning när vi i detta nådens år, anno 2016, får oss till livs en text (här!) som avslöjar att allt är tjuv- och rackarspel, ett kontra-evolutionärt övergrepp från statsapparaten på den lilla människan!
Det som hände, då för 30 år sedan, visar det sig, var att en ny lag infördes i syfte att utrota flipperspelen och den uppbyggliga kulturen kring dessa. Istället för att förstå den intellektuella utväxling en för stunden förlorad flipperspelare får av sitt spel, menade lagstiftaren, och mer explicit den imbecilla fyrkantshjärnan som samlat underlag för detta övergrepp på en minoritet, att ”… en flipperhall … är en olämplig miljö, även om det inte förekommer andra ’olämpliga’ aktiviteter vid sidan om”. Ergo: flipperspelet är roten till allt ont. Sätt din fot på en flipperhall och det är en tidsfråga innan du sitter på Kumla, spela flipper en gång och du röker crack innan spelets bumprar hinner blinka.I förarbetena till lagstiftningen står att läsa ”… Det bästa för området vore att flipperspelen togs bort och ersattes med andra sällskapsspel, till exempel schack”. Som gammal juniormästare i schack men också inbiten flipperspelare och helt ren från crack och voltor, tillåter jag mig konstatera att ett schackspel, även om det utrustas med blinkande pjäser och klonkande ljud då en pjäs flyttas, aldrig kan ersätta ett flipperspel. Passusen är ett uttryck bland många för hur långt utredarens intellektuella förfall gått, och att en riksdag kunnat rösta för den lag som senare följde är ett uttryck för hur det går när de folkvalda inte tänker själva och, i förekommande fall, viceversa.vinifierat sällar sig helhjärtat till dem som nu kräver att flipperspelet avregleras och vill samtidigt bolla upp tanken på en sanningskommission som kan ställa ansvariga utredare och riksdagsledamöter till svars för det övergrepp på intet ont anande flipperfantaster och andra oskyldiga och på sin höjd snusande och inte alls brottsligt crackrökande eller på något vis samhällsomstörtande nördar de begick då för 30 år sedan! Låt oss samlas under fanan #rörintemittflipper, låt förtryckarna, de kontra-evolutionära och flipperförbudstillskyndarna smaka på vår multiballs stål!
Hustrun var, det måste sägas, lätt hånfull när er utsände testpilot bland de oanade kombinationernas lika farofyllda som underbara värld föreslog att vi skulle dra ett vin till hennes lördagslunchmat, parmesanspäckat potatismos och steak haché. Nu, det måste också sägas, föreslog den ovan nämnde inte vilket vin som helst utan en Vieja Solera PX 30 Años, eller med andra ord en gammal, ursöt sherryvariant. Tanken var, varken mer eller mindre, att det bara måste gå och att det på något vis är civiliserat att hinka 30 +-årig PX till lördagslunchen så där i största allmänhet.
Nu är det säkert mer än en HR som likt Hustrun snörper på munnen och tror sig veta bäst trots att de då är ute och cyklar enhjuling i Novemberkåsans spår en kulen natt i början av december. För visst går det! Till och med Hustrun tvingades göra tummen upp (se bildbevis!) sedan hon i det längsta försökt kämpa emot den härligt koncentrerade och syrligt bautasöta PX:en i dess virvlande gomsegelsdans tillsammans med det parmesanspäckade potatismoset och i viss utsträckning den medvalsande steak hachéen. Ha! Jag visste det!
Den som vill prova själv införskaffar lämpligen en steak haché eller dess råvaror, självklart av bästa kvalitet, samt slänger ihop ett mumsigt potatismos och späckar det med parmesan – kan dessvärre inte ge närmare anvisningar avseende maten men den som känner sig manad vet säkert hur den grytan och stekpannan ska dras eller vad man nu gör med grytor och stekpannor. Vad jag helt säkert vet är att det högst civiliserade vinet, som dessutom i sig utgör en fantastisk dessert utan något annat än sig själv, kan beställas på Systembolaget i Sverige: Vieja Solera PX 30 Años, nr 76475, 449 sek.
Det vi understundom fortsatt tror är en urskiljbar siluett i en fjärran horisont är året 2016 och om vi inte passar oss är det över oss utan att vi hunnit äta en förstklassig nyårsdessert. Därför har er utsände i TV-kockarnas kokande eter tagit på sig att skapa ett recept på en Nyårsdessert med som synes stort N och som passar alla! Voilà: Pudding au chocolat à la Grand Marnier truffé, servie avec sa chantilly.
Ingredienser:
Mjölk
Chokladpuddingspulver
Gör så här:
Gå till din livsmedelsaffär. Köp den mängd chokladpuddingspaket du behöver för det antal desserter du ska göra – tänk på att ett paket för fyra brukar vara lagom för en person. Passa på att köpa lite blandade skogsbär, som blåbär och hallon (undvik rårörda lingon och andra krösamosvarianter), samt godis av geléartad typ, som Haribos nappar och geléråttor. Innan du lämnar affären ska du också införskaffa rätt mängd sprayflaskor med sprutgrädde. Gå vidare till ditt systembolag. Köp en flaska Grand Marnier. Gå hem. Glöm inte att ta de inköpta varorna med dig.
Väl hemma, tag fram en karott och en visp. Följ instruktionerna på chokladpuddingspulverpaketen. När chokladpuddingen är färdigvispad i karotten och innan den stelnat, tillsätt lagom mängd Grand Marnier till de vuxnas desserter (lagom mängd? smaka av! och kom inte med fler korkade frågor!). När spriten är tillsatt, häll röran i för ändamålet avsedda desserthållare. När du gjort detta är det bråttom! Nu ska du tryffera puddingen innan den stelnar helt och hållet. Det här är också momentet då du anpassar desserten efter gästen: skogsbären läggs i pudding avsedd för frisksportare, kruskaknuttar och skogsmullar; godiset läggs i barnens och de sanna finsmakarnas pudding; inget läggs i tråkmånsarnas lugubra puddingar. Nu är det nästan färdigt och dags för kronan på verket: grädden, eller chantillyen som vi TV-kockar och slotts-stjärnor säger. Tag fram de inköpta sprayflaskorna med sprutgrädde och spruta ut rätt mängd grädde ovanpå varje enskild pudding. Klart att servera till gästerna som kommer undra om de möjligen hamnat på Nobel-middagen och var TV-kamerorna är: om eller snarare när detta inträffar ska du le klädsamt och med uppriktig blygsamhet säga något i stil med ”tacka inte mig, tacka Lars Torstenson”.
Den sidan av vinifierat som ägnar sig åt vin i allmänhet och vinmakeri i synnerhet har fått en sprillans ny och därför rykande färsk och av datortrycksvärta väldoftande hemsida vid namn torstensonconsulting.com. Besök gärna den här skryt- och skräppsidan för att ta del av allt fint mannen bakom sidan kan hjälpa Dig med när Du gjort bort Dig samt då Du står i beredskap att göra bort Dig ordentligt. Musik!
Sonen flög in från det stora landet i öster, Hustrun utflugen på sitt håll, slog till på stort och satsade på en hemgjord Spagetti Carbonara. Dels för att jag blivit en sådan fena i köket nu, dels för att minna sonen om svunna tider.
Han sa ”Va? Ska vi inte gå ut och äta?”, jag sa (med ett leende) ”Nej, jag ska laga en Carbonara!”, han sa (med en rynka mellan ögonen) ”McDonalds? Pizza? Inte ska du behöva laga mat…”, jag sa (med ett ändå bredare och, förhoppningsvis, faderligt leende) ”Inga problem, det gör jag så gärna för din skull!”. Sonen suckade och drog sig tillbaka. Jag skred till verket. Och skapade storverk. Nämligen tidernas första karboniserade Carbonara. Det vill säga en Carbonara utan bacon eller andra fläskliknande tillsatser. Om man så vill en tillsatsfri Carbonara. Så här gjorde jag:
1.Häll vatten i en stor kastrull, ställ denna på en platta på spisen och sätt på högsta värme. Kasta i lite pasta när vattnet kokar och låt koka den tid det står att det ska koka på påsen som pastan levererades i.
2.Medan vattnet värms och pastan kokar, ställ en stekpanna på en platta, dra på maximal värme. När plattan är ilsket röd och pannan stekhet, kasta i en näve fläskbitar. Låt steka torrt. Starta fläkten när det börjar ryka. Vänta tills fläsket är svart, då är det karboniserat och klart och kan kastas. (Bilden ovan visar fläsket just då karboniseringen ska till att starta, vill alltså understryka att det ännu inte är riktigt genomstekt)
3.När pastan kokat klart i enlighet med påsinstruktionen, häll av vattnet med hjälp av ett så kallat durkslag, som inte har något med en båt att göra, snarare påminner det om en sil och alldeles oavsett det är det viktiga att bli av med vattnet i kastrullen så att pastan inte försvinner med vattnet (den som saknar durkslag, sil eller handlag kan istället göra en spagetti-soppa genom att helt enkelt lämna pastan i vattnet och servera anrättningen i djup tallrik, garnera gärna soppan med en persiljekvist). Den som nu lyckas eliminera vattnet är redo att servera: lägg upp pastaklumparna på en tallrik och servera med en bit röd paprika. Klart!
Er utsände i de dyrkade rockhjältarnas allt annat än vardagliga vardag tar sig i skrivande stund an Mick Walls ”Lou Reed Ett liv” och finner sig därför föranledd att ge HR:arna en omgång Reed från 1958 och framåt (ni som inte hört honom som doo-wopare har något att se fram emot):
The Jades (ja, han hette Lewis Reed på den tiden och skrev den här låten med Phil Harris, låt vara att gitarrspelet inte är typiskt Reedskt men rösten finns där redan och visst är det cool för oss Reed-fans att höra den så här?).
Lewis Reed (mer doo-wop från det sena 50-talet).
The Beachnuts (från när Reed producerade låtar på löpande band åt andra och spelade undantagsvis en hotrod-låt som denna).
The Primitives (ett bus från Reed när han skulle skriva hits åt andra, tanken här var att lansera en ny dans typ Chubby Checkers ”The Twist”, notera, bortsett från den omöjliga dansen och avsaknaden av en på riktigt trallvänlig refräng, det stulna basriffet...).
Sound of Symphony (Andy Warhol…).
The Velvet Underground & Nico.
The Velvet Underground (efter Nico).
The Velvet Underground (efter John Cale).
