Arbetade under åren 2007 – 2011 som rådgivare åt vingården Bodega Terrada i Mendoza. Vi startade från noll och med den gemensamma ambitionen att skapa ett vin olikt de ofta, gäller inte minst de dyrare varianterna, tråkextraherade och orena vinerna från området; vi ville ha mer stramhet och elegans, mer tango. Projektet kom att leva årgångarna 2007 – 2010, men därefter lades det ner. För att göra en lång historia kort: det är inte helt enkelt eller riskfritt att äga och driva en verksamhet i Argentina om du inte är på plats hela tiden, vilket ägaren fick erfara. Problem som inte var direkt knutna till tillverkningen ledde till att ägaren bestämde sig för att från och med 2011 sälja sina druvor, vilket han nu gör och det till tämligen kända producenter med hög status. Bra druvor, alltså. Kunde vi då göra ett bra vin? Ja, det måste man säga, låt vara att somliga av oss talar i egen sak. Under inte helt enkla förutsättningar – vi hyrde in oss hos andra producenter och arbetade i deras lokaler – fick vi till ett par bra viner. Själv skulle jag mer än gärna se att småskvättar av malbec-vinerna från 07, 08 och 10 fann sin väg till det svenska beställningssortimentet eller kanske en näthandlare. Det första vinet, 07, är riktigt gott idag (uppenbar Malbec från Mendoza, men trots det ganska ljust i färgen och inte mer än medelfylligt, mer komplexitet än kraft, snygg balans, lång, ren eftersmak, bra och gott), 08:an är förmodligen det bästa vi fick till och inte minst därför kräver det ytterligare några års lagring för att komma till sin rätt (medelhög färgintensitet, blåröd nyans, djup färg, ungt, outvecklat, stramt, elegant, oförlöst frukt, bra ek som behöver ytterligare något år för att släppa till frukten på doften, klar fruktdominans i smaken, lång, ren eftersmak), 10:an är den lättaste av årgångarna och ganska öppen idag (ursprungstypiskt på doften men inte i smaken, har fått lite för mycket ek som det aldrig kommer återhämta sig från, känns att det på gott och ont fått svavelväten bortluftade, trots de invändningarna mycket trevligt, lätt och elegant i en för Malbec, särskilt i Mendoza, ovanlig stil, här har vi nästan gått ett steg för långt i jakten på elegans men vad gör det när det är gott?). Årgången 09 är inte lika bra som övriga. Inte dåligt, men i min näsa inte lika kul då det har en släng av gamla fat och därmed lite död frukt på näsan och aningen dumbeska i smaken, lite torkat är det också. Å andra sidan fin stramhet och gott för den som tycker om viner där eken står över frukten. Slutsats? Jo, hade vi fått hålla på något år till hade vi satt fullträffen och, inte minst, det går att göra elegant, snygg, stram Malbec i Mendoza. Synd att så få försöker göra det. Gotan Project. PS: VM-guld!
Kategoriarkiv: Vinproduktion
Nero Buono (di Cori) för dummingar & Nine Horses
Den som är vinifierat-HR har redan dragit slutsatsen, att vinifierat skapat ytterligare ett nytt svenskt ord, eller, snarare, ett nytt användningsområde för ett gammalt ord. Nygammalt helt enkelt, och håll med om att dummingar är bättre än det för gemene dumming obegripliga dummies. Nog av, till saken. Det finns idag inget som tyder på att Nero Buono är en epokgörande, återfunnen druva i utkanterna av Rom, eller, allt det där är sant, förutom ”epokgörande”, men, eftersom det övriga är sant skulle det inte förvåna om Nero Buono plötsligt blir en modedruva som flitigt bollas runt i, kanske främst, sociala medier och av den komplexfyllde stackare som vill framstå som den som har råkoll. För att säkerställa HR:ens status över dummingens for vinifierat till Lazio, eller Latium, där väst, sydväst och söder om Rom, nedanför Toskana, och närmare bestämt den urgamla orten Cori, äldre än staden Rom för er som verkligen vill ha koll. Cori är hemstaden för Nero Buono eller i vart fall Nero Buono di Cori, vilket även för dummingen torde framgå någotsånär tydlig av namnet. Det sägs finnas lite Nero Buono också på annat håll i Lazio, men enligt folket i Cori är det endast tre producenter i just Cori som seriöst odlar druvan och detta sedan den regionala forskningsstationen i Velletri tillika underavdelningen till Università Conegliano Veneto tagit tag i saken och upptäckt att sorten, sannolikt, övergavs därför att den gav vin som saknade både frukt och färg, vilket, får man förmoda, var en aning pinsamt då den de facto heter Nero. Emellertid hade det vakna och raska forskarteamet på forskningsstationen i Velletri upptäckt, att allt berodde på att druvan viniferats vid för hög temperatur ity över 27+ tappar den både färg och frukt och förr i världen saknades dagens temperaturkontrollerande verktyg. Sedan detta konstaterades har alltmer Nero Buono planterats. Enligt Cori-folket, C(h)oristerna, om vi får tillåta oss att kalla dem det, finns idag cirka 100 Ha Nero Buono i området, men bara tre producenter, låt vara att en av dessa är traktens kooperativ varför odlingarna är spridda på fler än tre handpar. Återplanteringen påbörjades runt sekelskiftet och fortsätter i oförminskad skala. Kort sagt tror alla på både druvan och affärsidén Nero Buono och, som ovan framgått, lär en massa skribenter skriva så pennan glöder så länge de tror de är först med att ha upptäckt, och smakat, något ingen annan känner till. Ett skäl till att det finns så lite fakta om druvan är sannolikt att ampelografigurun Pierre Galet inte hade med den i sina epokgörande verk, varför inte heller alla som… öh, inspirerats… av honom, som Jancis Robinson, heller har med den i sina böcker. Hur är då druvan, vill ni att jag som har råkoll berättar. Ja, alldeles fantastisk förstås. Men omutifallatt någon av er snart kommer över en pava så ska nog tilläggas, att det går sannolikt att göra schyst vin av Nero Buono, men inte utan ett rigoröst arbete i vingården, ett pricksäkert vinifierings- och lagringsprogram och en klok blend. Skulle någon av er få tillfälle att rikta sig till riktiga dummingar ska personen ifråga, såklart, dra på rejält med att detta anser många, i likhet med den kände vinmakarkonsulten dottore Caronelli, är nästa modedruva och om inte annat så måste det finnas ett skäl till att vinmakarna i Napa Valley vallfärdar till Cori i skrivande stund. För den händelse en riktig dumming läst så här långt vill vinifierat förtydliga att det finns inga belägg för det sistnämnda och inte heller känner vinifierat till dottoren ifråga. Här en spännande presentation av ett Nero Buono-vin. Här en länk till Nine Horses.
Tillståndet i de europeiska vingårdarna & The National
Så gott som hela Europa tycks i år dras med en temperaturmässigt sen vår. I södra Frankrike ser vinstockarna ut som de brukar se ut en dryg månad tidigare; knopparna har knappt skjutit ut från stammen Med andra ord är allt mycket sent. Nu brukar blomningen ske ungefär vid samma tidpunkt varje år oavsett om säsongen fram till den punkten varit ”tidig” eller ”sen”, och därefter brukar det ta ungefär lika lång tid, som vanligt, fram till skörden, ni vet de där ”100 dagarna” som för vissa druvsorter är 90 och andra 120 – med förbehåll för att vissa druvor vissa år aldrig når fenolisk mognad och andra socker- eller syrakantrar på tok för tidigt. Växtsäsongen som helhet i år lär, rimligtvis, bli rejält nedkortad. Vi får göra som vi brukar och se tiden an. Och med start någon gång i maj kommer vi att kunna läsa om de vanliga väderkatastroferna, som kommer resultera i en liten och därmed dyrare, ovanligt bra skörd. Blodbuzz Ohio.
Vintillverkning 1934 2.0 & Dream Theater
Enligt min gamla lärobok (se här) var Pasteurs lärjunge Georges Jacquemin tidigt ute med att få bönderna att arbeta med odlad jäst. År 1888 kom han igång på allvar och efter ett lyckat försök hos bland annat Herr Lamy i Vic-sur-Seille var snart produktionen av odlad, utvald jäst igång och, som tidigare framgått, några decennier senare dominerade den odlade jästen vintillverkningen. En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ”radiojäst” eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre. Möjligen har synen på radioaktivt gödsel och jäst ändrats något med tiden och kanske måste den här fina läroboken kompletteras med en del nyare rön. Å andra sidan lär den oss hur vi hanterar ”foxy-smak” från hybrider. För att göra en lång historia kort kan, till exempel, lite olivolja, även effektivt mot ”mögelsmak”, tillsättas, men det, påpekar boken, är svårt att röra runt oljan i vinet så behandlingen blir effektiv. Bäst är att behandla rävvinet med… väteperoxid, men som det, vilket boken djupt beklagar, är i lag förbjudet återstår egentligen inget annat än att skörda innan druvorna nått sin fenoliska mognad, snabbt få in druvorna i vinkällaren, omedelbart pressa, lätt, och sätta igång jäsningen och hålla tummarna. Fortsättning följer. Dream Theater tangerar Pink Floyd men får ändå, eller just därför, till det.
Vintillverkning år 1934
Efter andra världskriget kom de systemiska växtskyddsmedlen – någon var väl tvungen att göra av med alla lagrade B- och C-stridsmedel får man förmoda – men bortsett från det har i stort inget hänt sedan, åtminstone, 1934, eller, jo, det fixas och trixas kanske mindre nu än då. Här en mycket kort sammanfattning av vad min franska lärobok från 1934 (”Conseils rationels sur la vinification”) lär mig om vintillverkning – återkommer senare med lite lärdomar om hur jag ska ta hand om kantrade viner och problematiska mustar: Köper du mindre fat kan du själv bestämma varifrån eken ska komma och hur den ska behandlas, undvik gran och ceder. Se upp med ”goût de bois” (”träsmak”, snarare att översätta till ”oren smak”) i äldre fat, den kommer från orenheter, framförallt (mögel)varianter av Penicillium (kan också komma härifrån: läs mer). Gamla ”foudre” (stora fat) medför stora hygienrisker. Obehandlade betongtankar kan påverka vinets smak negativt. För rengöring i vinkällaren använd svavel, osläckt kalk, klor (m m). Avlägsna alltid klasens stjälkar innan du tar in druvorna i tanken, mosa dem gärna också försiktigt (foulage). Försök att sterilisera vit must (ev genom upphettning). Vinet kan pastöriseras nu eller i samband med buteljeringen. Använd utvald jäst (fritt översatt ”sedan flera arbeten som ’Chimie biologique’ av Duclaux 1887, visat på fördelen med odlad jäst används från 1890-talets början så gott som bara sådan i både våra franska och världens övriga vinkällare… Den store Pasteur var först med att visa att jästen inte finns inuti utan utanpå druvan och att jästen där samsas med farliga bakterier som kan ställa till det både under vinifieringen och senare under lagringen… Varifrån kommer jästen? Från luften, den som lämnar en sockerrik must i en rumstempererad vinkällare får snart se den börja jäsa… l´Institut La Claire i Dijon (Bourgogne) har idag 30 000 kunder som köper dess jäst”). Tillsätt koncentrerad must om ni behöver få upp både alkohol och torrextrakthalten (f ö finns också ett långt kapitel om chaptalisering med socker). Ingående beskrivning av hur musten ska kylas och hur vinet före buteljeringen bör kylstabiliseras (kylas ner till – 4 grader C). Före jäsningen tillsätts lämpligen musten näring, vid behov används citron- eller vinsyra för att ”korrigera” produkten. Ingående beskrivning av remontage och andra sätt att extrahera och/eller tillsätta syre. Flera kapitel om klarning och filtrering. Noterbart är också att vintillverkarna redan då använde sig av tannin och ”mikrobulles”. För att klara vitvinsmust eller missfärgade vitviner föreslår boken aktivt kol. Avslutningsvis konstateras, att lagringsviner måste få sin flaska vaxad på toppen, eftersom korken förr eller senare kommer tappa sin förmåga att hålla syret ute och vätskan inne.
Terroir & människan
Utan människan ingen terroir. Såklart. Och som språket utvecklas och förändras gör terroirer det. En ny uppstår, en gammal förbjuder, eller i vart fall ”avrekommenderar”, en druva och tillåter istället ny. Så flyttar en chilenare utbildad i Frankrike till Napa Valley och en australiensiska, utbildad i Australien och USA flyttar till Bordeaux. Båda lyckas väl i sitt värv och huxflux följer en massa andra producenter efter. Plagierar. Och så har terroiren skrivits om en aning. Då, då dyker en amerikansk vinkritiker med en smart idé om en ny rubrikvänlig poängskala upp och pådyvlar världen sin smak. Så skrivs terrorien om en aning, igen. Åtminstone för en tid. Kanske för alltid. Och rätt som det är dyker en producent som är om sig och kring sig upp och tror att man även förr kunde göra vin och viftar med en klase ”återupptäckta” druvor, som i de fall då de inte förtjänade glömskan kanske återkommer i terroirens kompositionsunderlag. Så har… ja, ni kan det där nu: terrorier ändras och skrivs om ideligen. Fast det tycks både en och annan sväva i infantil ovisshet om. Tur att vi inte gör det.
TV4-grumpy, nygamla tankar, påsksnaps & Atoms For Peace
Var, igår och hela dagen, arg på TV4 därför att kanalen lagt ner sina vintips. Istället visades och pratades det, på bästa fredagsmorgonssändningstid, nagellack och andra vindefekter! Idag, när det, visade det sig, var fredag igen, dök dock Dolk upp med sina viner som om det inte varit fredag igår. Förstår inte fullt ut vad de sysslar med där på TV4, med sina dubbla fredagar, men nu när vinet är tillbaka ska jag väl sluta gnälla. Fast lite förbannad är jag fortfarande. vinifierat kräver: Förbud mot dubbla fredagar i TV4! Belgiska Le guide d´achat des vins drar i veckan, som om det vore något nytt, fram fyrkantiga träfat/tankar. Det är det nu inte, men det är intressant att se att folk gång på gång försöker hänföra vinproducenterna med den här typen av kärl. Kanske lyckas det bättre den här gången. Ni som klickar in er på länken kan, även om ni inte pratar franska, också se några av de cementtankar som sedan ett drygt decennium blir allt populärare. vinifierat gillar den utvecklingen. Skälet till att betong försvann och misskrediterades var, att världens gamla källare var fyllda av så många orena, uråldriga betongtankar. Inte för att materialet i sig inte var bra. Det som är lite nytt med tankarna på bilderna är att de finns i så små storlekar som 600 liter. Avseende den pyramidformade cisternen ”Isis” är den konstruerad enligt egypternas arkitektoniska recept för dåtidens slika byggnader, vilket kanske är lite svårt att vetenskapligt koppla till klokt vinmakeri, men en bra story är det förstås. Och formen i sig är säkert inte fel för rödvinstillverkning. Och så är det vackert. Och cool. Och en snackis i vilken källare som helst. Från Åre kommer reklam för Årets påsksnaps: björknubben Sav. Kul produkt och kanske fungerar den riktigt bra till påskbordet – något att, vid sidan om påskvinerna, pröva, tycker vinifierat. Den som adderar Radiohead, Beck och RHCP får en modern supergrupp vid namn Atoms For Peace. God Fredag!
Champagne & homosexuella insekter
En av de tunga nyhetsförmedlarna från min barndom, Skövde Nyheter, slog, ödmjukast och utan att vinvärlden, vad det verkar, tog någon som helst notis om världssensationen, i torsdags och i en artikel om Champagne och champagne, till med följande, smått häpnadsväckande, avslöjande, om hur man odlar och behandlar sina druvor i Champagne: ”Nu behandlas druvorna mot insektsangrepp. Det sker var 14:e dag. De behandlar insekterna med medel som gör dem homosexuella så att de inte utvecklas och förökar sig.”
Därför dör vinstocken i förtid & RHCP
Larmrapporterna om hur världens vinstockar dör i en rasande fart, har duggat tätt en tid. Dödsorsakerna är flera. Än har ingen, sedan de arsenikbaserade medlen förbjöds i början av seklet, presenterat ett på riktigt verkningsfullt botmedel mot angreppen av träröta, som Esca och Excoriose. Lägg till det några riktigt torra år på sina håll och angrepp av Eutypiose och Flavescence dorée så förklarar det en hel del. Det som dock är värst, och som tagit vinvärlden med viss överraskning, är att stockar dör lik förbannat. Utan angrepp av Esca eller något annat. Efter flera års forskande – jo, denna mystiska ”sjukdom” upptäcktes redan för flera år sedan och har ökat lavinartat på senare tid – har världens kloka kvinnor och män kommit fram till att det är de nya, ofta högavkastande och/eller rejält sockerproducerande, klonerna, och, i förekommande fall, rötterna, som är, om uttrycket tillåtes, roten till det onda. Den sort som förefaller ha drabbats värst är Syrah och flera plantskolor menar nu att det bara finns ett litet fåtal varianter som de vågar rekommendera avseende denna klonrika sort. Va? Hörde jag någon som inte har något bättre för sig än att vara en petimäter fråga vilka kloner det kan handla om? Ja, till exempel 470, 524 och 747. Visst var det intressant? RHCP!
Vin & naturlig kvasivetenskap
Den prisade mat- och vinbloggaren Anders Öhman fäster idag via en tweet vår uppmärksamhet på en bloggartikel med rubriken ”Naturvin är Äkta vin”. Bloggartikelförfattaren, som nu får ligga som han bäddat, skriver med grundmurad okunskap och på ett konsekvent ovetenskapligt vis om naturvinets fördelar och, enkelt uttryck, gör mer skada för naturvinet än vad tio belackare hinner med på en vecka, även då de anstränger sig att vara som elakast. Bör läsas. Hur, den i sig viktiga, sajten ”Äkta vara” inte tänkt när den publicerade detta är en lika stor gåta som bloggartikeln är till skada för sajtens trovärdighet och naturvinsrörelsen. Läs även detta, tidigare publicerat på vinfiierat.