Kan vinmakare per automatik laga mat?

Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:

Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre Hector Berliozsjälvinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.

Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.

Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.

Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat.  RentToque krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)

Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.

Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som Hector Berlioz2skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.

Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.

På tal om symfonier en fantastisk symfoni.

 

Hustrun dissar chokladpudding!

IMG_1527Hustrun hade varit borta på affärsresa. Er utsände i de väntande suktarnas skara gladde sig över hennes återkomst. Gjorde sig till. Fick till finfin spaghetti carbonara med bara lätt vidbrända fläskbitar och tokmycket grädde men i alla fall: Hustrun fick Ornallaia 96 till detta. Succé! Dessutom: dessert! Sa det också ”Inte nog med detta, gullet, det kommer dessert också!”. Hustruns ögonbryn drogs ihop och det flög ur henne ett ”Har du gjort chokladpudding?”. Men, hur kunde hon veta det!? ”Du kan bara skopa upp glass och göra chokladpudding och eftersom du var så till dig måste det vara chokladpudding du gjort. Var den svår att vispa?” sa hon och fortfor ”Det är verkligen gulligt av dig, men jag äter inte chokladpudding, det enda som är värre än Ekströms chokladpudding är Darmagnacs chokladmousse” (Darmagnacs chokladmousse är, för er som inte har koll, en vedervärdig och lokalt lika känd som skydd smörja tillredd av en f d traiteur i Draguignan, Frankrike). Suck! Tungt… Eller, nej då, inte alls, faktum är att det inte kunde vara bättre än så här! Fatta: Hustrun äter inte chokladpudding så vem får allt då? Musik!IMG_1529

Förbud mot fåraherdar!

När fåraherden slog sig ner på granntomten med sina 200 får och nio hundar var det, ärligt!, urgulligt. Visst, hundarna skällde om natten och fåren bräkte och luktade både det ena och det andra men på det hela taget var det pastoralt – även om nu inte våra hundar kanske höll med om just den saken. Således var jag inte så lite godmodig när jag stegade bort till herden för att få lite medhåll om att så där kunde det ju inte vara med tanke på att han lämnat flocken vind för våg dagen innan varför denna invaderat vår trädgård och ätit upp alla buskar och länsat gräsmattan på allt grönt. Att det tog er utsände i de försåtliga fårhjordarnas oberäkneliga värld en timme att jaga får och hundar på flykten tarvade också viss medömkan.Fårskock

Hade nu Hustrun, som är en mästare på att skälla ut folk på franska, varit hemma hade nog herden fått sig ett och annat till livs, men nu stod jag där med mitt godmodiga leende och ett ”Fina får ni har där, min herre, och duktiga hundar, fast igår när ni inte var här åt de upp vår trädgård och…”. Alltså, det där är en stil som inte går hem härnere, särskilt om den frambringas med ett leende som kan uppfattas som vänligt, rent av inställsamt, och en konstig accent som skvallrar om att talaren inte är från Provence, eller Frankrike, sannolikt inte ens Paris. Mycket riktigt gick herden omedelbart till attack med sista tyngsta argument ”Det här är Provence! Och jag gör som jag vill i Provence!”. ”Men, min herre, vår trädgård är vår, även om den ligger i ert Provence…”. ”Helvete heller!, Provence är Provence, vi flyttar får som vi vill här. Fatta det!”Fårskock

I ett sådant här läge kan man köra en armbåge i näsroten på den som huvudlöst gormar eller långsamt avlägsna sig medan man ser den huvudlösa kroppen i ögonen, eller i alla fall där ögonen skulle ha suttit om kroppen haft ett huvud, och talar lugnande och, så snart tillfälle gives, kräver förbud mot fåraherdar och det gör vi nu: vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot fåraherdar!Brescou mat

Avslutar med lite musik och ett tips på bra vin till lammkorv: Domaine de Brescou ”Carisma”, nr 70921, 89 sek.

Kockdomare på TV & The Cooks

Har tänkt mycket på det här med allt grillande och tävlande i mat och annat på TV. Grundinställningen är fortsatt att det borde förbjudas och allra mest borde de förnumstiga små barnen som springer runt och lagar mat istället för att ha en barndom förbjudas och deras föräldrar skickas på uppfostringsanstalt. Detta till trots kan er utsände i de intill koma trista TV-köken tänka sig att ställa upp som kock-domare om TV ringer och frågar och betalar bra.

Tänker så här. Kan det mesta om påstortellini, om hur man steker ägg och bacon och vikten av att inte lita på förpackningen och ställa den i mikron och tro att allt är frid och fröjd bara för att det inte finns en varning för att påsen kan explodera. Sådant kan jag.James CookJag vet också, vilket säkert sådana som han Mannerström inte riktigt har koll på, att det kan vara skillnad på en häll och en häll och att det faktiskt inte är ett skämt att det finns keramikhällar – låt vara att dessa är obegripliga, ser inte ut som keramik alls, å andra sidan ser inte råbiff ut som biff heller, allt för att förbrylla och förleda i köksregionen. Och talar vi raw food så har jag, om uttrycket tillåtes, råkoll. Kort sagt öppnar man påsen och äter tortellinin som den är. Snabbt, enkelt, modernt, smalt, nyttigt, PK, hipstertangerat.Putte KockNågon kanske invänder att det väl inte gick så bra med middagen som tillreddes åt Hustrun häromsistens. Det stämmer, men just det gör att jag är rätt person att gå runt där och uppmuntra de tävlande. När de är som nervösast kan jag dyka upp och säga lugnande saker som ”du ser helt bortkommen ut, är det tjockspisen som bekymrar dig? Tänkte väl det, men det är bara att vrida på de där rattarna så kommer värmen” eller ”du, det där är en induktionshäll, du måste vara magnetiskt för att få den att fungera” eller ”äh, skit i Leif, kör påsvarianten istället, det gör alltid jag”. Jag skulle vara en slags kockdomar-Florence Nightingale-Moder Theresa och skänka värme och lugn åt de tävlande och försätta hela tävlingen i en mer harmonisk sinnesstämning. Mindre tävla. Mer briljera. Polska!Florence Nightingale

Tignanello 1996

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insiktIMG_1151 om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Petit Cheval 1989

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vattenbild på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Kökstips: stek inte skinka direkt på induktionshällen & No Doubt

I och med att vi tagit steget in i finköket och blivit en aspirant på titeln Årets kock känner viÅrets kock ett ansvar för att dela med oss av vår talang och våra nyvunna kunskaper och då gäller det inte minst att lära ut vad man inte bör göra i ett kök. Steka skinka direkt på induktionshällen är en sådan sak.

Är tanken att skinkan ska ingå i en pastasås vill vi rekommendera att skinkan, sedan den strimlats på lämpligt vis, vilket kan ske med hjälp av kniv och skärbräda, läggs direkt i såsen eller, om den ska stekas, att den steks direkt i en för ändamålet avsedd så kallad stekpanna. Kanske undrar någon varför man ska steka skinka som ska ingå i en pastasås Skinkaoch just det är en av kockens små hemligheter som hen har rätt att behålla för sig själv. Dessutom är det inte det detta handlar om utan varför man inte bör steka skinkan direkt på induktionshällen. Skälet är att skinkan snart fastnar i induktionshällen och blir ett med den samtidigt som den krymper ihop, svartnar och försvinner. Efter sig lämnar den en ganska aggressiv lukt som är svår att få bukt med. Tydligen finns det för ändamålet framtagna fläktar som ska suga bort den där otäcka lukten och det kan vi förstå för det säger sig själv att ingen kan ha ett kök som luktar induktionshällsstekt skinka.

Er utsände i kökets farofyllda vatten där grynnor och rev dyker upp i form av induktionshällar och annat när man minst anar det provade i förrgår för er skull just det här med att steka skinka på en induktionshäll i samband med att Hustrun skulle överraskas med en slags pastagryta. Lejonparten av skinkan hamnade i grytan men den delen som inte gjorde det gjorde samtidigt köket obeboeligt – det var först när HustrunSveriges mästerkock dök upp som någon kom på den brajta idén att starta den där fläktanordningen.

Nu är det dock så att sommaren är kommen till södra Provence sedan några veckor och det är redan 20 + på förnatten så det gick att äta utomhus. Däremot, måste erkännas, har doften av induktionsstekt skinka spridit sig i huset och till och med hundarna går runt och fnyser och verkar irriterade. Det är i sådana stunder vi kökspionjärer måste hålla huvudet högt och komma ihåg att produktionsteamet för ”Mästerkocken” säkert ringer vilken minut som helst.

No doubt it’s Sunday morning.

Nick Hornby: A long way down

Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som fårNick Hornby A long way down mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.

Gräsänklingskockens mandomsprov: check

Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:IMG_0887

Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.IMG_0886

Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.IMG_0877

Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.IMG_0885

Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.

Göteborg så in i hundan

La för en tid sedan ut vidstående bild på annan plats i det som kallas sociala medier. De putslustiga kommentarerna lät inte vänta på sig och inte heller kunde jag själv låta bli att bli den göteborgare jag blir när jag inte behöver låtsas inför Hustrun. Här nedan följer en samling mer eller mindre skämda hundskämt. Tackar framförallt Barndomsvännen för hans bidrag som är minst lika långt ner i det grymt grådaskigt grumliga och dyigt dystra djupvattnet som mina egna.IMG_0802

Rubrikförslag till bilden: ”Hundbagage”, ”Doggybag”, ”DiB/Dog-in-Bag”.

Tikskämt:”Vad kallas den äldsta tiken? Morrmorr”. ”Vad kallas den äldsta tiken? Antiken”. ”Vad heter hundvärldens flottaste båt? Kon-tiki”. ”Vad kallas en tik som bytt kön? Testikel”. ”Vad säger klockan på avelshannens vägg? Tik-tack”. ”Hur går hannen till väga för att erövra sin hona? Genom en utstuderad taktik”. ”Vad ägnar sig gamla avelshannar åt? Bahtik”.”Nu kommer uppföljare till ’Ensam mamma’: Mattemetik.”

Three Dog Night.