TV-kockens Jultortellini

Publicerat 2018-12-20 av Lars Torstenson

(Hurtfrisk intro-muzak) Välkomna! Välkomna! (Text i nederkanten: ”TV-kocken Lars ordnar julbordet”) Det lackar mot jul! (Den hurtfriska muzaken övergår i smetig jul-muzak, där älskade julsånger står att känna igen för den som tar sig igenom det halvhöga tempots sirap) Och därför ska vi göra något riktigt gott till julbordet! Vi ska göra härliga jul-tortellini! Och till det lite kanel och lite socker och lite risgryn och lite julskinka! Det fina med det här är att det enda du behöver är lite härlig julmust och lite frasig påstortellini och lite ketchup och lite härligt nykokt skinka från Mamma Scan och smakrik senap och allt det, allt!, finns i snabbköpet om hörnet! Och där finns kanel och socker också! Redo?! Då kör vi! (Musiken ökar i volym och tempo för en liten stund för att få alla med sig)Öppna påsen! Häll innehållet i en kastrull med vatten! Koka en stund! När tortellinin faller isär är de överkokta! Häll upp tortelliniröran i en terrin! Tillsätt julröd ketchup! Plocka en skinkbit från skinkpaketet och lägg det på ett fat! Smeta på senap! Den som vill få ändå mer jul tillsätter kanel och socker och äter jultortellinin med grötsleven! God jul! (Text: ”Receptet finns på tevekocken.se”)(Ny text i rutans nederkant: Dryckestips: Billig och obalanserad prosecco och dyrt naturvin som är rejält funky och orent – använd vid behov julmust som groggvirke.)

Låt muzaken förgylla julen!!

Torsdagstext på tisdag

Publicerat 2017-01-10 av Lars Torstenson

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

Present Tense.

vinifierats matkasse snart här!

Publicerat 2015-11-28 av Lars Torstenson

Nu är det dags: vi lanserar vinfierats matkasse! Eller, vi går ut med en marknadsundersökning som på djupet kommer undersöka om det finns ett behov av ännu en matkasse. Övertygade om att så rent generellt är fallet tar vi ändå det säkra före det osäkra och skapar ett nytt och befriande kassekoncept, ett där vi befriar konsumenten från rysliga rotfukter, gredelina grönsaker, fula frukter, konstiga köttbitar och felfiléad fisk. Istället levererar vi Enkelhet. Ärlighet.Således kan en typisk matkasse från vinifierat innehålla sju påsar tortellini, en för varje veckodag, färdig att, sedan tortellinin tagits ut ur påsen (som sedan den tömts kastats i soporna), slängas i kokande vatten varuti den ska svälla några minuter varefter det hela är färdigt! (Ja, lite mer tricks är det förstås med att separera tortellinin från vattnet, men för detta kommer enkla instruktioner finnas med – kort sagt har vi tänkt på allt.) Vi rekommenderar, förhoppningsvis i likhet med Socialstyrelsen, en påse tortellini om dagen, och det är upp till konsumenten att variera genom att servera den till frukost, lunch eller middag, eller kanske som ett mellanmål eller ett spännande och oväntat inslag på kakfatet till elvakaffet.

Livet är nu inte bara påstortellini och klackarna i taket. Därför kommer varje kasse också innehålla sju olika Knorr-soppor. Färdiga att hälla i en kastrull och värma på en för ändamålet avsedd spis. (Exakt hur detta går till framgår av tydliga och lättförståeliga instruktioner i kassen) Sopporna kan i likhet med påstortellinin serveras till frukost, lunch eller middag – dock ej på kakfatet vid elvakaffet, däremot kan man tänka sig att hälla lite Knorr-soppa i en äggkopp, tillsätta rikligt med socker och servera den som dessert. Imodium kommer ingå för den som har svårt att i längden gå på Knorr.Vidare kommer kassen innehålla sju Skogaholmslimpor, en per dag, att servera till frukost, lunch, middag, mellanmål och då andan faller på. Prickig korv och någon form av ister att breda på limpan medföljer också. Dryck kommer inte att ingå, där rekommenderar vinfierat kranvatten, som vid behov kan kokas för att lättare extrahera de sju gånger hushållets medlemmar tepåsar som ingår i kassen.Ja, konceptet är lysande. Detta har även aktörer som Findus och Felix insett varför de just nu påstås jaga er utsände i de kommersiella kassarnas komprimerade korridorer. vinifierats kasse snart i ett trapphus nära dig!

Musik!

Kockdomare på TV & The Cooks

Publicerat 2015-06-21 av Lars Torstenson

Har tänkt mycket på det här med allt grillande och tävlande i mat och annat på TV. Grundinställningen är fortsatt att det borde förbjudas och allra mest borde de förnumstiga små barnen som springer runt och lagar mat istället för att ha en barndom förbjudas och deras föräldrar skickas på uppfostringsanstalt. Detta till trots kan er utsände i de intill koma trista TV-köken tänka sig att ställa upp som kock-domare om TV ringer och frågar och betalar bra.

Tänker så här. Kan det mesta om påstortellini, om hur man steker ägg och bacon och vikten av att inte lita på förpackningen och ställa den i mikron och tro att allt är frid och fröjd bara för att det inte finns en varning för att påsen kan explodera. Sådant kan jag.Jag vet också, vilket säkert sådana som han Mannerström inte riktigt har koll på, att det kan vara skillnad på en häll och en häll och att det faktiskt inte är ett skämt att det finns keramikhällar – låt vara att dessa är obegripliga, ser inte ut som keramik alls, å andra sidan ser inte råbiff ut som biff heller, allt för att förbrylla och förleda i köksregionen. Och talar vi raw food så har jag, om uttrycket tillåtes, råkoll. Kort sagt öppnar man påsen och äter tortellinin som den är. Snabbt, enkelt, modernt, smalt, nyttigt, PK, hipstertangerat.Någon kanske invänder att det väl inte gick så bra med middagen som tillreddes åt Hustrun häromsistens. Det stämmer, men just det gör att jag är rätt person att gå runt där och uppmuntra de tävlande. När de är som nervösast kan jag dyka upp och säga lugnande saker som ”du ser helt bortkommen ut, är det tjockspisen som bekymrar dig? Tänkte väl det, men det är bara att vrida på de där rattarna så kommer värmen” eller ”du, det där är en induktionshäll, du måste vara magnetiskt för att få den att fungera” eller ”äh, skit i Leif, kör påsvarianten istället, det gör alltid jag”. Jag skulle vara en slags kockdomar-Florence Nightingale-Moder Theresa och skänka värme och lugn åt de tävlande och försätta hela tävlingen i en mer harmonisk sinnesstämning. Mindre tävla. Mer briljera. Polska!

Gräsänklingskockens mandomsprov: check

Publicerat 2015-04-15 av Lars Torstenson

Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:

Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.

Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.

Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.

Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.

Joanna Drevinger: Matnostalgi & musik 1970 – 2010

Publicerat 2015-03-28 av Lars Torstenson

En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decennierna mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.

Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.

Ekströms Chokladpudding, Povel Ramel, Hot Chocolate & Hard Stuff

Publicerat 2014-09-12 av Lars Torstenson

Svara

När allt såg som mörkats ut, när påstortellinin inte längre räckte till för att stilla hunger och lustar och när den felmätta tagliatellin gått torr i kastrullens botten och intagit en form som gör den mer intressant för Vattenfalls kraftverk än matbordet, då, då stod den bara där i ett förklarat och gudomligt skimmer på hyllan i matvaruaffären: Ekströms Chokladpudding! Trodde först det var en hägring från en sedan länge flydd och bortglömt barndom, men nejdå, den var på riktigt, en verklig produkt för verklighetens folk. Det fantastiska med den här nostalgitrippen är att den inte bara är god och nyttig utan också hyggligt enkel att tillreda för den som har tillgång till kall mjölk, en bytta och en visp. Och skulle du råka missa volymerna av det ena (mjölken) eller det andra (chokladpulvret) blir det gott i alla fall. Med andra ord är det i ett slag slut på den gräsänklingsblues som vanligtvis infinner sig vid Hustruns utflykter och vi talar numer snarare Hot Chocolate och Hard Stuff när hon är utflugen.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Publicerat 2014-02-23 av Lars Torstenson

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärkta pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande som hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Påstortellinimissbrukarens klagan & Spem In Alium

Publicerat 2013-12-08 av Lars Torstenson

Ökenvandringen som inleddes med Barillamannens homofobiska uttalande fortsätter. Har provat flera alternativa påstortellinipåsar, men de smakar alla alltför konstgjort och i vissa fall kan man rent av uppfatta de nermalda råttbenen och annat som säkert finns i de där produkterna. Hur det vid ett tidigare tillfälle gick med Uncle Ben’s sötsura ris vet ni redan. Har nu genomlevt några förskräckliga dagar som gräsänkling och tvingats till den ena lösningen desperatare än den andra i en under veckan nedåtgående spiral. Inte ens det faktum att Ibra var lysande igår mot Sochaux och Frankrike sedan länge gjort Zlatan till sin egen och förutsättningslöst älskar honom på ett sätt som han nog aldrig vare sig har eller kommer att unisont uppfattas i Sverige räcker för att lätta upp stämningen. Idag fick han för övrigt snudd på ouppnåeliga 9/9 i L’ Equipe. Hursom, har under veckan provat allt från färdig pizza, som inte alls blev god när den tillreddes efter plastförpackningens instruktioner, tvärtom var den både bränd, otuggbar i de förkolnade kanterna och i största allmänhet illasmakande, till Viktväktarnas lunchmål, som smakade så tunt och lite att jag var tvungen att äta en hela Lindts mörka mintchoklad samt ett lass glass preparerad med jordnötter och sönderklippta sega krokodiler från Haribo till dessert. Värst var ändå när jag igår kväll, övermodigt och i ren hungerdesperation, grep mig an en så kallad Spaghetti Carbonara. Det är en spaghetti med stekta fläskbitar, rå äggula och eventuellt lite grädde. Tro det eller ej, men det tog tre ägg innan jag mindes att slänga vitan och inte, på vinmakarvis, gulan, och när jag väl kommit på det tog det två ägg innan jag kunde knäcka ägget utan att en massa skal hamnade med gulan. Femte gången gillt. Det var bara det att jag började köksarbetet med att knäcka äggen. Förutsägbart nog lyckades jag under arbetets gång stöta till skalhalvan så den råa äggulan rann ut på diskbänken. Nu gjorde inte det så mycket för fläskbitarna blev ganska brända – inser i efterhand att de inte bör stekas utan tillsatt flott – och på det stora hela taget resulterade mina köksansträngningar i en slags spaghettiklump som avnjöts med lite ketchup och sallad. Orkade inte ens dra ett bra vin för att lätta upp stämningen. Spem In Alium.

Vådan av att placera en öppen kartong ris i ett malskyddat skåp & Screaming Jets

Publicerat 2013-10-05 av Lars Torstenson

Igår var det dags igen. Er utsände i matdjungeln skulle förse husets såväl permanenta som tillfälliga invånare med mat. ”Jamen,” tänker kanske någon då, ”det är väl bara att dra till med den sedvanliga påstortellinin?”, men se det är det ju inte, inte sedan det, vilket säkert är HR:en bekant, gått åt pipsvängen med Barilla, husets hovleverantör av påstortellini. Av någon obegriplig anledning såg sig en högt uppsatt Barillaman föranledd att komma ut ur garderoben och, istället för att göra det rakt av, uttala sig på samma homofobiska vis som alla andra som egentligen är homosexuella men inte fixar att ta steget ut i ljuset plägar göra. Nog av. Återstod gjorde således endast Uncle Ben’s ris och sötsura sås kryddat med lite kyckling. Så långt allt väl och faktum är att även själva tillredningen fungerade utan större problem, låt vara att det för dagen infunnit sig en originell krydda där i spisregionen. Denna krydda blev desto mer påtaglig då sällskapet började äta av riset. Inte ens vinet, som var väl utvalt för att dölja eventuella tillkortakommanden av kulinarisk art, kunde dölja den något… originella kryddan. ”Gott,” sa de flesta eftersom jag satt och titta uppfordrande på dem med mina hotfullaste ögon och malande käkar, men ingen kunde undgå känna smaken av malmedel, som, så klart, satt sig i riset då det sistnämnda lagrats, sedan jag obetänksamt placerat det där, i ett malmedelsbehandlat skåp en vecka eller två. Eller tre. Screaming Jets.